Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 januari 1870, sida 1

och tänkte derpå, och jag kände mig så lätt om bjertat då jag fick se ett fartyg sticka in i hamnen. Jag såg genast att det var ett konungsfartyg och straxt invid mig hörde jag ett par män utropa, att det var Herman von Vagens skepp, som man trott hafva gått till botten i den svåra stormen, när I laden till här i hamnen... Det var också verkligen Herman von Vagens skepp, det fick jag höra sedan... han hade af stormen blifvit kastad långt in i Finska viken, och der bade hans fartyg tagit sådan skada, att en rund tid drog om, innan den blef botad... — Och denna nyhet anser du vara af så stor vigt för mig? — frågade Nils misstänksamt, emedan han dunkelt anade, att ynglingen på något sätt fått kännedom om, hvilken för honom vigtig person detta fartyg fört ombord, och att ban sålunda verkligen kunde af honom erhålla de vigtigaste upplysningar. — Ilafven ej så brådt, junker Nils, I skolen snart få det att veta ... en båt sköt ut från fartyget, och i den befunno sig utom roddarne och herr Herman von Vagen ännu tvenne män, den ene var lång och mager och gråhårig och såg ut som en gammal sventjenare, den andre tycktes vara dennes herre och såg mörk och dyster ut med ett par ögon under sin breda hattskärm, som kunde genomborra den tjockaste mur... Jag såg dem genast, för de gingo alldeles förbi mig, och de der brinnande ögonen drogo mig med sig, jag kan ej säga, af hvad anledning ... — Du stod vid Silfverhättan?, sade du, och dessa män gingo likväl förbi dig? — sporde Nils utan att dock dölja, huru lifligt han följde med berättelsen. — De gingo till Silfverhättan, herr Nils — svarade ynglingen — och icke nog med det, de gingo in i tornet. — Och dermed är din berättelse all, Brodde