Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 januari 1870, sida 1

Men Nils Bosson tryckte varmt hans hand och tillade: — Kan dock hända, att allt har en återvändo äfven för eder stad, gamle herre ... när vi väl hafva fullbordat, hvad vår Engelbrekt begynt der hemma på fastlandet, så skola vi väl ock hafva något att säga rörande eder stad och Gotland, fast, Gud bättre, det ser ut, som detta land skulle vara konung Eriks enskildta tillhörighet. Borgmästaren log vemodigt, men med tydligt välbehag för den unge, varmhjertade och förtröstansfulle svennen, men det låg tydligt i detta leende en mening, som om han ville hafva sagt, att de uttalade orden borde tillskrifvas det ungdomliga hjertat, men att verkligheten och hans erfarenhet svor för mycket deremot. Nu hostade sjöbjörnen till och steg fram till borgmästaren, som uppspärrade sina ögon, liksom om han nu först blifvit rätt varse, hvem han hade framför sig. — Stod just på väg till eder, Herman Mynter — sade han. — I kännen mig väl igen, kan jag se på eder, och fast I icke alltid hafven haft de bästa tankar om mig, så känner jag dock eder för en redbar gammal man, och derför stod jag på väg till eder. Borgmästaren såg ännu mera förvånad ut, och hans anlete uttryckte en tydlig fråga, hvad mannen egentligen ville, och en uppmaning, att han skulle skynda att uttala hvad han hade på hjertat, Och mäster Barthel efterkom hans outtalade önskan. — Ungersvennen här, det är Nils Bosson, hvars fader är herr Bo Stensson och hans moder fru Karin Sture, ungersvennen önskar sig ett herberge i staden, medan han kommer att uppehålla sig här, och jag tänkte, att I skullen kunna bjuda honom det. — Af bjertat gerna — inföll borgmästaren lifligt — skolen I få ett hem hos mig, ungersven, så länge som I kommen att vistas här i staden...