Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 januari 1870, sida 3

Dokior Strousberg. (Ur ,St.-Posten.) Vår tid är rik på män, som från fattigdom och en anspråkslös samhällsställning på spekulationens väg uppsvingat sig till millionärer. Bland denna kategori af män är hr Strousberg en för utvecklingen af mellersta Europas jernvägsväsende betydelsefull person, hvars namn alltsedan år 1861 varit fästadt vid tyska jernvägsföretag. Det skulle derför kanske intressera våra läsare att erhålla några data öfver hans lif, hvilka vi aftryckt ur tidskriften ,,Aktionären, på hvilken ivi ock kasta ansvarigheten för deras sanningsenlighet. Hans biografi är i korta drag följande: Född 1823 i en liten stad i Ostpreussen af judiska töräldrar, förlorade han redan vid 12 års ålder sin fader, som lemnade familjen uti bekymmersamma omständigheter. Denne, ehuru köpman, såsom alla sina trosförvandter, var dessutom passionerad musikälskare och hyste den önskan att uppfostra sin son till musikus i stället stör till köpman. Uti stjernorna stod likväl annat skrifvet. Den stackars lille Baruch IIirsch gick med ett kolskepp från Pillau till London. hvarest han hade en farbror, som efterskickat honom och ännu samma är lät dopa honom. Från denna stund hette den faderlöse gossen Bethel Henry Strousberg. Han blef tidigt skickad på resor för att lära känna allehanda menniskor och varor, hvilken ovärderliga lefnadsskola hastigt gjorde honom sjelfständig och satte honom i stånd att snart sjelf förtjena sitt lifsuppehälle. Ilan trodde sig likväl kallad till något högre och försökte sig som referent uti parlamentet och blef snart såsom sådan mycket använd. En gång inkommen på den litterära banan vände han sig äfven här åt det praktiska hållet och trädde uti förbindelse med åtskilliga handelsjournaler, såsom :,Sharps London Magazine och ,Lawzons Merchantes Magazine. Men hans yttre förhållanden blefvo härigenom icke mera glänsande och då han dertill gifte sig med en mycket hygglig men fullkomligt medellös ung ficka, miss Mary Ann Swan, måste han försöka skaffa sig större förtjenst. Han begaf sig till Amerika, men icke beller der ville lyckan låta fånga sig. Händelsevis bevistade han en dag en auktion af ett stort parti sjöskadade kramvaror. Den lärde trädde hos honom tillbaka för köpmannen. Han inropade laddningen, och utgången visade hvilken. riktig blick han haft för dess värde, ty han realiserade på dess försäljning en större summa och var för första gången i sitt lif, då 30 år gammal, kapitalist. Så fort som möjligt återvände han till London och sin familj. Njutande ett behagligt familjelif och under någon tid sällheten af att vara rentier, öfverlemnade han sig nu åt ifriga rättsstudier och grundade ett illustreradt veckoblad, hvilket likväl icke länge höll sig uppe, och sedan Strousberg på detta företag förlorat betydligt, öfvergaf han härmed sin journalistiska verksamhet, År 1849 kastade han sig på lifförsakringsaffarer och flyttade år 1856 öfver till Berlin såsom generalagent för det engelska assuransbolaget Waterloo. Denna, materielt taladt,sannerligen blygsamma existens förvärfvade honom dock många personliga bekantskaper, isynnerhet med medlemmar af den engelska legationen. År 1861 gjorde tre förnäma engelsmän, som förfogade öfver stora kapitaler, Jord Loftus sin afskedsvisit. De hade länge uppehållit sig i Preussen i afsigt att kunna kontraktera byggandet af Tilsit-Iusterburger-bananmen hade ännu icke kommit till något resultat. Underrättad härom frågade lord Loftus om de ännu rådgjort med hr Strousberg. De hade icke ens hört hans namn. På lordens rekommendation satte de sig i förbindelse med Strousberg, hvilken lyckades bringa det derhän, att engelsmännen erhöllo en koncession, hvilande på i Tyskland förut alldeles okända grunder. Enligt detta nya system skulle generalentreprenören ensam öfvertaga hela byggnadsarbetet, då man förut medelst flera ackorder fördelat det på flera händer. Ackordsvinsten tillföll således nu en enda i stället att förut hafva delats på flera och hr Strousberg kunde uppskatta sin debut med den knappt !3 mil långa Tilsit-Insterburg-jernbanan till en vinst af en million thaler. Han öfvertog derefter byggandet af den ostpreussiska sydbanan och under loppet af 5 år följande allt större och större företag, såsom Berlin-Görlitz, högra Oderstrand-banan, Märkisch-Posen, Halle-Sorau-Guben, HannoverAltenbeken, Ungerska Nordostbanan och det Rumäniska jernvägsnätet, i allo 385 tyska mil. Sedan de sista veckorna uppträder han som kandidat till de Serbiska banorna och med alla anlelningar att äfven lyckas få öfvertaga byggandet af dessa. Samtidigt har han erhållit koncession på förarbetena för den Schleswig-Holsteinska Vestbanan och eftersträfvar koncession för en projekterad bana ut i Erzgebirge, hvars svårigheter t. o. m. afskräckt sjelfva regeringen. En storartad operation har han äfven gjort med det af honom för 14 millioner francs inköpta Antwerpercitadellet. I allmänhet uppsöker han dock sådana industrigrenar, som på något sätt kunna sättas uti lönande förbindelse med hans jernvägsföretag. Derföre har han ock lagt sig till den