Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 januari 1870, sida 1

Ötudenternas ,Paukereier, De Waldenburgska grufarbetarnes strike ir ännu ej slutad; den sysselsätter fortfarande hela den tyska pressen och har under de sednaste dagarne tillochmed föranledt en temligen häftig debatt i deputeradekammaren. Det påstående, som jag nedskref i mitt sednaste bref, att striken ej framgått ur någon inre nödvändighet, utan med konstlade medel frambesvurits af det socialistiska partiets ledare samt på sätt och vis påoktrojerats grufarbetarne, har under tiden funnit sin bekräftelse i ett mycket betecknande faktum. Grufegarne hade funnit sig uti att träda i underhandling med strikegörarnes anförare, på det att striken, om möjligt, måtte bli bilagd i godo. Förhandlingarne egde rum här i Berlin, och det var d:r Maz Hirsch, som fungerade såsom strikegörarnes sakförare, medan en härvarande advokat representerade arbetsgifvarne. Deputeraden Lasker hade öfvertagit rollen af medlare. Men hvarför försiggingo då ej förhandlingarno i sjelfva Waldenburg, om verkligen, såsom socialistledarne påstå, endast de strikegörande grufarbetarnes lokala intresse var att bevaka? Jo, här är uppenbarligen fråga om något annat: den Waldenburgska striken är proberstenen för kraften hos den socialistiska rörelsen öfverhufvudtaget, hvilken, med tillhjelp af ,,yrkesföreningarne, skall sättas i scen efter engelskt mönster. Om ifrågavarande strike rönte framgång, så kunde man räkna på, att kriget i form af en allmän strike skulle utbryta i den samfälda bergsindustrien. Hvilka följder skulle uppstå häraf? Utan tvifvel skulle arbetarne kunna glädja sig åt en ögonblicklig fördel, men säkert ej åt någon varaktig sådan. Kapitalet är känsligt som qvicksilfver; vid den ringaste fara drager det sig skyggt tillbaka och döljer sig. Hos oss vågar det sig i alla fall endast tveksamt in i grufföretag. Om kapitalet genom grufarbetarnes föreningar blefve utträngdt ur sitt hittillsvarande läge, hvari det hade det naturliga företrädet att oinskränkt kunna leda företagen, så skulle det förlora all last att sysselsätta sig med bergsindustrien. Industrien måste gå tillbaka, och arbetarnes värste fiende, brist på arbete, skulle vinna öfverhand. Den engelska industriens ställning i distrikter, der yrkesföreningarne vunnit herraväldet, är lärorik nog. — Nåväl, de ofvannämnda underhandlingarne ha varit resultatlösa och måst afbrytas. D:r Max Hirsch telegraferade detta till Waldenburg och tilllade följande order till strikegörarne: Numera utvandring i massa! Denna order må vara mycket riktig från ståndpunkten af den princip, som socialistledarne följa — men den är hvarken praktisk eller klok. Hvarthän skola 4-å 5,000 arbetare utvandra med utsigt att finna ett arbete, som skänker dem ersättning för deras till ett speciellt fack inskränkta skicklighet? Och innan arbetaren tager sin tillflykt till detta sista medel, öfverlägger han, såsom Hamlet, huruvida det icke är bättre att fördraga det kända onda än att, lemnande hus och hem, fly till det obekanta onda. Under dessa öfverläggningar börjar han gerna sätta tro till en och annan arbetareväns påståenden, att arbetareförhållandena i utlandet äro ännu sämre och åtminstone ej bättre än i Preussen. En gång kommen så långt, vågar han raskt det afgörande steget att för alltid undandraga sig inflytandet af dessa herrar, hvilka efter mycket rikliga löften ej veta något annat råd att gifva honom, än utvandringen. — Emellertid granskar pressen detta sall från en mera teoretisk ståndpunkt. Framstegspartiets (de radikales parti) press är