Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 januari 1870, sida 1

som synes ännu finnas qvar hos honom. Vid detta minne har Traupmann darrat och gråvit. Fängelsedirektören ser på sitt ur. En uttrycksfull blick säger, att timman har slagit. Tiden är inne. Man sätter sig i gång. Efter att hafva genomvandrat åtskilliga gångar, närmar man sig Traupmanus balföppna cell. Direktören närmar sig Traupmans bädd. Denne ligger med ansigtet mot väggen, armarne inneslutna i tvångtröjan. Då direktörens hand berör hans axel, darrar han, sitter sig upp och betraktar med en förvirrad blick personerna i cellen. , Traupmann, er nådeansökan är ej bifallen. Stunden är kommen. Den lifdömde bleknar och gripes af en konvulsivisk skakuing. Presten nalkas: Mod! Och han tillägger: ,Ni måste siiga upp. Fångvaktarne framträda och ligga på bädden de kläder Traupmann bar inför rätten och då han begick mordet. Sedan han blifvit klädd påsättes åter tvångtröjan. Under tiden hviskar presten med låg röst någon bön i Traupmanns öra. Man stiger ned utför vindeltrappan, Tranpmann i spetsen, och inkommer i klädningsrummet, der på ett bord ligga de instrumenter, som skola göra tjenst vid denna den lifdömdes sista toalett. I midten af salen står en låg bänk, på hvilken de dömde instinktivt sätta sig ned. Så äfven Traupmann. Ur en liten påse framtager bödelsdrängen ett par remmar med spännen och en sax. Remmarne fästas omkring totknölarne till så stor längd, att dödsfången endast kan taga små steg. Armarne bindas i kors på ryggen. Skarprättaren rör aldrig sjelf vid den lifdömde. Traupmann sitter med nedsänkt hufvud; man ser ej hans drag. Bödelsdrängen tager saxen, atklipper i ett tag skjortkragen och fattar i håret. Traupmann bar