Eländige! säg hvar du godset döljer, Ej längre du är fri, rättvisan dig förföljer. Hvar har du nycklarne och rocken, uren, Säg fort, ty redan för dig öppnad är ju ,, buren. Inastigt afbröts Lundin, som ännu icke uppnått slutet af kupletten, och den okände medspelaren, som helt och hållet fallit ur sin roll och seende Lundin mena fullt allvar, bad genast honom gå med sig till en mosse i närheten af staden, der tjufgodset var gömdt, och se — der låg verkligen den ofvannämnda rocken, som äfven i sitt sköte inneslöt de tre sickuren. Den så komiskt upptäckte tjufven, om hvars brottslighet Lundin endast egde en aning, häktades genast. Tjufvens namn är P. D. J. Wahlström, bördig från Öland, der ban i en aflägsen forntid varit skomakare, kom senast från Långholmen, der han frigafs i medio af förra månaden, efter att varit häktad för fjerde resan stöld. Huruledes prosten Traneus förföljde sin kappsäck. Under det rysligt tillämnade kriget 1848 skulle prosten Trancus i S. besöka sin son under de 3 timmar, regementet, vid bvilket denne tjenstgjorde, rastade i Venersborg. Ankommen till Trollhättan, kom han att fördröja sig i samtal med några glada ungdomar. så att ångbåten hunnit genom slussarna och signalerade till afgång innan prosten kunde slita sig från det trefliga sällskapet. Hunnen ned tlll embarkeringsplatsen, var ångbåten redan i fart, och kaptenen kunde omöjligen lägga till igen, så att vår prost måste finna sig uti att landvägen fortsätta resan till Venersborg. Pet dröjde emellertid så länge innan skjuts kunde erhållas, och vägarne voro så usla, att, då han omsider hann fram, regementet redan hade aftågat. — Det fanns sålunda intet annat att göra, än resa hem igen, hvarför han skickade till ångbåtskommissionären efter sin kappsäck; men kommissionären, som tått veta att prosten stannat vid Trollhättan, hade afartighet återsändt kappsäcken dit, hvarpå vår prost knallade sig i väg för att gripa flyktingen. Gästgifvaren på Trollhättan åter, som visste att T. fortsatt landvägen till Venersborg, hade varit lika uppmärksam och med en förbigående ångbåt remitterat den åter till Venersborg. Hvad var nu att göra, annat än att återvända dit. Men kommissionären, som fått veta att prostfar ej synts till på Trollhättan, hade sändt den oroliga kappsäcken till Göteborg, emedan han trodde att prosten skulle sjövägen derifrån återvända till S. Lyckligtvis låg en ångare färdig att afgå, och prosten gick ombord derå, trött vid resorna mellan Trollhättan och Venersborg och nu fulli säker om att omsider få fatt å den reselystna persedeln. Anländ till Göteorg. finner han emellertid, att kommissionären, med samma välvilja som sina medbröder på Trollhättan och Venersborg, och som dessutom kände till att prosten haft för afsigt att återvända landvägen för att helsa på en och annan gammal vän i förbifarten — hade genast returnerat den. Prosten for för tredje gången till Venersborg; men nu hade kommissionärens tålamod tagit slut; han hade sagt till kaptenen på ångbåten att han ej vidare tog någon befattning med tingesten, utan låtit honom fortsätta färden till norden, hvart visste han ej. Prosten T. uppgaf allt hopp om att återse sin reselystna kappsäck och for bem utan den. Efter 14 dagar återsåg han ändtligen flyktingen, men nu åtföljd af en reseräkning på 30 rdr. Prosten T., som skrattande berättade kappsäckens irrfärder, förklarade sitt fasta beslut, att aldrig skicka ut den mer på egen hand. Kappsäcken, som påtagligen velat undersöka vattenkommunikationerna i riket och anställa en jemförelse mellan Östersjön och Kattegatt, hade fortsatt sin resa ända till Gotland till prosten Tran6r på Fårön. Der slutade irrfärderna, ty Fåröprosten, som var gammal akademikamrat med bohuslänningen, lyckades omsider skaffa den i rätta egarens händer. (Amerika-Bladet). Amer,banskt. Uti jernvägsvagwarne i Boston har man uppslagit följande underrättelse till publiken: ,,Det lär väl icke falla någon berre in att blifva sittande, då en dam står, och ingen dam bör emottaga den beore erbjudna platsen utan att tacka den berre, som öfverlemnar benne den. Stöld. ,,Öresunds-Posten berättar: ,,En af de närmaste dagarne före Jul befann sig ett större antal damer i ett galanterietablissement i Köpenhamn. Under det att de besågo åtskilliga saker i butiken, upptäckte egaren, att ettsmycke, som fanns när damerna anlände, bade försvunnit. Utan att säga ett ord stängde han helt lugnt ingångsdörren och berättade derefter damerna på det artigaste sätt, att smycket hade försvunnit under det de voro närvarande. Han ställde på samma gång sin hatt på disken, lade en näsduk öfver den, underrättade damerna om att han skulle aflägsna sig för ett ögonblick och bad dem emellertid alla sticka handen i hatten. Då han kom tillbaka, låg smycket i hatten.