ningen i början af förlidet år, att beräkna för 1870 till 14.090.000 rdr. Han hade då att hänvisa på året 1S6S, då tullen gifvit 14. 700,000. Nu har han sig bekant, att tullintraderna under 1569 utgjort i det närmaste 14 millioner, eller 1 million rdr mer än riksdagen hade för det året beräknat; han vet tillika, att detta inträffat oaktadt den oda skörden väl endast under den senaste delen f året kunnat utöfva något iuflytande på importen, och han har nu framför sig de ljusare utsigter, som ökad näringsverksamhet och konsumtionsförmåga öppnat för den närmaste framtiden, men han motser dock icke någon förhöjning i tullinkomsterna under 1871 utöfver hvad de visat sig utgöra under året 1859. Detta synes oss likaledes föga öfverensstämma med den uppfattning, som gjorde sig gällande hos hr finansministern, då han förlidet år, utan ringaste aning om den rika skörd, som skulle komma att inhergas, tilltrodde sig att 1570 antaga en tullinkomst af 14 millioner rdr. Med afseende slutligen å bränvinstillverkningsmedlen är motsägelsen mellan hr sinansministerns uppfattning och argumentation förlidet år och den, han nu framlagt, ännu mer i ögonen fallande. Under förlidet års tryckta ställning och mörka utsigter tvekade han icke att, såväl vid stutsverkspropositionens afgilvande i årets början som vid beräkningens definitiva fastställande åf riksdagen i Maj månad, försvara tillverkningens antagande för 1570 tull 14 millioner kannor, hvilken tillverkning skulle, å 70 öre pr kanna, jomna en inkomst af 9,S00,000 rdr. Det vore icke rätt — yttrade han i debatten den 8 Maj — att fästa uteslutande afseende vid de båda olycksåren 1867 och 1568, då rågoch potatispriserna t uppjagade, det förra till 30, det sednare till — 10 rdr pr tunna. Man borde taga i betraktande de tio ären, som föregingo de: två år, och man skulle då finna, att bränviust verkningen icke under något af dessa år understigit 14 millioner kaunor, men att den deremot under två af dom uppgått till öfver 16 millioner kannor. Han fästade vidare uppmärksamheten derpå, att om man gåtve akt på förhållandet efter hvarje års skörd, så funne man, att tillverkningen under de sista S åren, med inberakning således at de två åren 1567 och 1869, uppgått till 14 millioner kannor. Man borde derför icke tveka att beräkna tillverkningen till nämnda belopp. Nu deremot, huru annorlunda räknar och argumenterar icke hr finansministern! Han föreslår riksdagen att för år 1871 berakna tillverkningen till endast 12,500,000 kannor, och i sina motiver har han helt och hållet glömt bort både de tio åren, som föregingo 1867, och de åtta åren, som föregingo 1869. Nu är det icke längro fråga om att upptaga inkomsterna till det belopp, ,,hvartill de visat sig uppgå under normala förhällanden. Nu byggas kalkylerna nästan uteslutande på de tre sista åren, bland hvilka befinna sig just dessa två Folycksär, vid hvilka frih. af Ugglas i fjol förklarade, att man icke finge fästa uteslutande afseende. Och hvad är det som kommit honom att så hastigt glömma de fordna teorierna eller förlora tilliten till dem? Jo, endast och allenast den omständigheten, att tillverkningen under nästlidna höst, oaktadt den rika skörden och de Jjemförelsevis låga priserna på spanmål, icke ens uppgått till samma kannetal, som hösten 1863, då skörden i landet var mycket svag. Så svag var således hr finansministerns tro på de lärdomar man har att hemta af de normala förhållandena och at medeltalen under en längre följd af år! Ar det så omöjligt att finna orsaker, som kunna förklara den exceptionelt ringa bränviustillverkningen förliden höst? Ilar det icke tillafventyrs inträffat, att den fortfarande milda väderleken, som tillåtit Jandtmannen att länge fortsätta höstarbetena och som hållit sjöfarten öppen i en god del af våra bamnar, medgifvande en fortsatt spanmålsutskeppning. som erfordrat en forcerad ansträngning för tröskning, på rätt många ställen hindrat bränneriegare att begagua sig af brän ningsterminerna under höstmånaderna, hvilkas milda temperatur för öfrigt varit allting annat än törmånlig för brännerihandteringen? Och hafva icke vissa spekulanter och spekulationer haft inflytande på en del bränneriegares beslut att icke begagna sig af höstmånaderna för bränvinsbränning, något som temligen allmänt förljudit,? Det är för öfrigt en annan omständighet som hr fivansministern synes alldeles förgäta eller förbise, och det är att den tendens till minskning i bränvinstillverkningen och bränvinsskatten, som han sjelf påvisat, torde ha sin grund icke blott i de sednare årens skördeförhållanden och i en minskad konsumtionsförmåga, utan äfven, och till en icke oväsentlig del, i den skatteförhöjning som redan inträdt. Månne icke dessa sista år kunna avses erbjuda den lärdomen, att man nu kommit till den punkt i afseende å bränvinsbränningsafgiften, att dess ytterligare förhöjande medför en minskad afkomst af beskattningen. Deraf följer alldeles icke att konsumtionen i samma grad minskas. Premiet på lönnbränning och smuggling är redan så ansenligt, att det kan tagas för temligen gifvet, att en del af behofvet fylles genom anlitande af dessa olagliga utvägar, och det är i sanning beklagligt att, då man såsom finansministern betraktar bränvinsskatten såsom en kautschuksnodd, som kan töjas ut efter behag, man helt och hållet förbiser den demoralisation, som blir en följd at de på denna våg uppmuntrade lagöfverträdelserna. De underrättelser, som försports öfver nnbränningens öfverhandtagande på vissa orter, äro i sanning beaktansvärda tidstecken. Vi tro för vår del, att om inkomstberäkningen lämpligen jemkas efter förhandenvaraude förhållanden och utsigter, skall måhända icke någon skatteförhöjning hvarken af det ena eller andra aget behöfva ifrågasättas för att få budgeten att så ihop, äfven om riksdagen icke, hvad vi dock hoppas, skulle lyckas bereda någon väsentlig minskning i utgifterna. Lyckligtvis fastställes beräkninsen af de extra-ordinarie inkomsterna icke förr än mot slutet af riksdagen, och det lärer visa sig om förhållandena dessförinnan gestalta sig så, att de ingifva riksdagen och kanske hr finansminitern sjelf litet mera mod än denne sistnämnde r det närvarande visat sig ega — med allt ernnande naturligtvis af hans mod att begära ökad beskattning. I alla bändelser finner man att frib. af Ugglas lenna gång vid inkomstberäkningens uppgörando bestämt sig för det alternativ, som han i fjol beecknade såsom det för en finansminister angenänaste, nemligen att nedbringa inkomsterna i kalsylen till den siffra, hvartill de under mindre synnsamma förhållande visat sig lägst uppgå. Staden och Länet. Operamaskeraden. Pen under förlilen vecka så mycket omtalade maskeradvalen egde rum å Nya Teatern törliden ördag samt utgjorde en på samma gång erdeles angenäm och verkligen lysande illställning. Som detta nöje var något ytt för en del af vår stads ungdom, och Jr N 1 2 2— FT aa