att flera personer blifvit tagna som spioner oc den underordnade personalen vid konciliet reda under detsamma blifvit ombytt två gånger. Et af de nämnde småbladen innehöll — kort efte biskop Strossmayers skarpa anfall mot den all mänt förhatade jesuiterorden — upplysningar or denna ordens inre organisation, som väckt stor uppseende. Jesuiterordens högste chef är, som de Synes, inför verlden, ordensgeneralen, och hittill har mar trott, att denne var dess ledande styres man; men nu meddelas, att ordensgeneralen en dast är en bulvan, ungefär som Venedigs fordn dager, samt att han — likasom de — står unde ett ledande, men af honom sjelf obekant råd uta jesuiter, hvars befallningar han måste efterkomma likasom hvarje annan medlem af orden. Detta råd som lärer bestå af flera medlemmar, har icke nå gon bestämd plats för sin verksamhet, utan sam las, der händelserna så fordra. Detta råd är ickI kändt af ordensmedlemmarne. En af rådet är son oftast anställd i ordensgeneralens närhet, och vi dödsfall väljer rådet sjeltt nya medlemmar. Des makt är nära oinskränkt, och det säges vara dett: jesuiterråd, som — trots stort motstånd — till. ställt hela det ökumeniska konciliet, och som dikterar de vanvettiga åtgärder, hvilka, — efter allt tänkande katholikers förmenande, skola brings den katholska dyrkan till undergång. Afskasfandet af de mångfaldiga högtidsdagarne i konungariket Italien är — efter hvad man från tillförlitlisa båll påstår — endast ett förspel till det slutliga lösryckandet af Italien från den romerska moderkyrkan; bildandet af en folkkyrka, utan ringaste beroende af påfvestaten, skulle blifva det nästa steget. Den olficiella ,,Corr. Ital. förklarar detta helt öppet, och med enthusiasm har denna tanke omfattats af det unga Italien, som skall göra allt för att rycka de 17 millioner okunniga italienare, som nu ledas af presterna, ur deras klor. Genom upprättande af skolor, ledda af lekmän, samt genom befrämjande af allmän bildning, vill man befria konungariket från dess farligaste fiende och inskränka påfvens makt till de romerska enklaverna. Man tror här allmänt på en brytning mellan Italien och påfvestaten; det säges. att den franske ambassadören uppbjuder alla sina krafter för att hindra detta, som plötsligen skulle förändra sakernas tillstånd, utan att någon utländs makt direkt kunde blanda sig deri, enär lösryckandet af Italien från Roms andliga herdavälde och bildandet af en nationell folkkyrka måste betraktas som en helt och hållet inre angelägenhet. TURKIET. I detta land har tilldragit sig en händelse, som enligt sin natur ligger utom diplomatiens område. Under Ramodanfesten har nemligen sultanen blifvit — afsatt. Denna afsättning har förkunnats i Mekka utaf en af de mest ansedda islamitiska predikanterna och grundar sig på sultan Solimans författning, i hvilken det heter: ,,Om sultanen handlar emot grundlagen och fortfar dermed, sedan han blifvit varnad, skall han afsättas och en annan medlem af den kejserliga familjen kalas till tronen. Naturligtvis har presten blifvit häktad, och man har sökt nedtysta saken. AMERIKA. Enligt de sednaste underrättelserna från Winipeg-sjön, blir ställningen i Fort Garry ilt betänkligare. Fransmannen Louis Riel, som satte sitt namn under sjelfständigretsförklaringen af den 24 November 1869 som sekreterare i insurgenternas komitå, ar antagit titel af öfverbefälbafvare, och nsurgenterna ha bemäktigat sig Hudsonsday-kompaniets kassa. Eu katolsk prest, chhibaut, och öfverste Desolahery hade beärt en sammankomst med insurgentkomigen. Äfven meddelas, att en hop Siouxndianer var på väg till Fort Garry, och nan fruktade, att ett indiankrig skulle utryta.