kunde lätt bli, att icke blott ezeker oc polacker, utan äfven tyrolerne lemna riks rådet, som då fullkomligt skulle nedsjunk till ett ,,restparlament, hvilket endast had giltighet i de tyska arfländerna, men sot uti alla icke-tyska länder måste häfda si anseende genom våldsåtgärder. Med a seende på Böhmen medgifver Giskra sjel att det mellan det czekiska partiets stats rättsliga fordringar och den tyska riks grundlagen af år 1867 förefinnes ,,ett stor svalg, som aldrig kan fyllas! Detta in gifver döck Giskra emellertid långt mindr fruktan, än tanken på blotta måjlighete af, att det tyska partiet i Vest-Österrik kunde komma i minoriteten uti riksrådet samt att oppositionens roll då skulle till falla tyskarne. Denna möjlighet anse Giskra för , det betänkligaste af alltMinisteörens majoritet vet således intet an nat råd, med afseende på den nationell: rörelsen i Böhmen och Mähren, än ,tåla mod och vill i nödfall — belägringstill stånd. Men majoritetens program är — om möjligt — ännu värre i afseende pi det andra stora slaviska kronlandet: Gali zien. Det heter nemligen i Giskras me morandum: Med afseende på Galizier kunde man tänka sig en politik, som ga detta kronland en Sjelfständig ställning för att derigenom skaffa sig friare hände: att bekämpa svårigheterna. En sådar politik måste emellertid göra sig förtroger med möjligheten utaf, att en provokatior från Rysslands sida på fullt allvar kunde medföra en upplösning af den hittillsvarande förbindelsen mellan Österrike och Galizien. Huru kan man förstå dessa ord annorlunda, än att det tyska doktrinära partiet i ministören, blott för att rädda tyskarnes nationella öfvervigt i riksrådet, vill offra ett helt stort kronland åt Ryssland? Giskra menar naturligtvis icke att utan vidare omständigheter lemna Galizien åt Ryssland, men han uttalar en varning till polackerna om, att ej ,ställa rikets kraft och förmåga att skydda dem utåt på ett allt för härdt prof. Då han känner polackernas fruktan för Ryssland, tror inrikesministern troligen, att de af egen drift skola lemna den tyska riksförfattningen sitt stöd. Om polackerna verkligen hyste sådane tankar, skulle jordbruksministern Potocki helt visst icke befinna sig bland de afgångna ministrarne. Och Giskra, som utan vidare omständigheter afgör den galiziska frågan till fördel för Ryssland, kan tro, att hela den öfriga slaviska oppositionen skall låta böja sig genom oetålamod! Hvarje opartisk skall tydligt förmärka, att oppositionen i Böhmen, Mähren, Steyermarch, o. s. v. snarare skall blifva eggad till det yttersta motstånd, så snart den ser, att Galizien vunnit sin fullständiga frihet. Minoritetens memorandum går ut på att förorda förlikningsförhandlingar med de slaviska länderna för att sålunda åstadkomma ett fullständigt och verkligt riksråd, icke ett restparlament, som det nuvarande riksrådet liknar sig till att blifva. I detta syfte skulle riksrådet upplösas efter adressdebatten, och notabler sammankallas i Wien — likasom under sommaren 1866 — för att inleda utjemningsförhandlingarne. Minoriteten fäster med rätta uppmärksamheten på, att ett af tyskarne centralistiskt regeradt Österrike skall leda till inre strider, hvilkas utgång ingen kan beräkna. Giskra påstår i motsatt riktning, att en sederalistisk försattning skall förstöra hela riket. Mellan dessa två eventualiteter — den ena lika beklaglig som den andra — skall nu kejsaren välja. Emellertid vet hvar och en, som nogare känner Österrikes historia, att en sammanhållning de särskildta kronländerna emellan är otänkbar utan på basis af en temligen vidsträckt sjelfständigbet, samt att tyskarnes alla försök att åstadkomma en centralisation, som gör dem till herrar öfver slaverna (förr äfven öfver magyarerna) endast varit af kort varaktighet, och det är icke troligt, att det försök till genomtörande af ett tyskt-centralistiskt regeringssystem, som Giskra och ns vänner nu ha för plan, skall komma att slå bättre ut. FRANKRIKE. Det allmänna intresset fortfar att förnämligast vara upptaget af två saker: