Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 januari 1870, sida 2

troget utkik på däck, men timma gick efter timma och han fann snart följdlösheten af sin spejning i detta afseende. En gång, då han händelsevis kom att luta sig ned, såg han längst bort i fören ett hufvud skjuta upp och derefter en skulderbred manskropp höja sig så pass mycket upp, att utsigten öfver bogen blef klar bortåt kungsskeppet till, men synen försvann lika hastigt som den visat sig. Han tyckte sig i hufvudets ställniag vilja igenkänna den blå krämarsvennen, men när han kom fram till stormasten och ytterligare lutade sig ned för att taga mannen bättre i sigte sjönk denne ned, så ljudlöst, som om det varit en skugga eller den mörka fliken af en segelduk. Nils skyndade väl fram till den på detta ställe befintliga skeppsluckan, men denna var stängd och derunder var det alldeles tyst, för så vidt som den dånande stormen eljest tillät att uppfatta de ord, som kunde vexlas. Fram på eftermiddagen växte stormen till fullständig orkan. Det kungliga fartyget hade långt för detta förlorats ur sigte, ehuru visserligen måster Barthel försäkrade, att han såg masttopparne mellan brottsjöarne, och att junker Nils så länge kunde vara lugn. — Håller det i en stund på detta viset — sade han, medan han skakade af sig vattenstänket af en våg, som slog öfver däck — så äro vi förbi inloppet till Wisby, och sedan upphör jagten... de hafva en ledsam dans derborta, de kungliga .. de känna ej farvattnet, kan jag se... de hålla för långt norr ut... I skolen se, att vi snart komma mellan dem och land, och sedan må de styra kosan, hvart de behaga! Skummet yrde omkring, och fribytarfartyget kastades som ett nötskal öfver de vredgade vågornas ryggar, lyftades i höjden och sänktes i djupet, medan anstormande jättevågor höjde sig upp, men brusto och spolade öfver däck i samma ögonblick, som man tyckte dem färdiga att upp