Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 januari 1870, sida 1

och själsspänning sjönk ned på den hårda bänken och somnade. Han kunde hafva sosvit några timmar, då han väcktes af kajutdörrens öppnande. Det var ett groft, gråskäggigt ansigte, som mötte hans blick, men det låg tillika i dess uttryck något skämtsamt och godmodigt, som stämde Nils till dess fördel. — I kunnen så gerna stiga upp och se eder omkring, unge herre! — sade den skäggige mannen — det går lustigt undan, som det alltid gör, när ulfven får ett byte i sigte... Se vi jaga ett konungens skepp, som synes rätt förut och styra samma kosa, som vi... — Först torden I säga mig, hvilken kosa vi styra, min gode man — inföll Nils — så begriper jag eder bättre. — Hvilken kosa vi styra — upprepade mannen med ett bredt leende — veten I då ej, att vi hålla rakt på Wisby. — På Wisby? — utropade Nils och fattade eldigt mannens grofva hand — till Wisby, sägen I? — Tviflen I derpå, så kunnen I göra det så länge — genmälte mannen helt lugnt — det torde icke töfva länge förr än vi skola se tornen af den gamla hansestadens många kyrkor, håller denna vinden i,.. och bedrager mig icke mina märken, så sköla vi snart hafva en flygande storm på halsen, och då skall icke konungsskeppet kasta ankar i Wisby hamn, så långt försprång det än fått. Medan han talade, äntrade mannen uppför stegen. till däck och följdes tätt i spåren af Nils Bosson. Der uppe på däck voro alla i den högsta spänning och hvarje öga stod riktadt på ett segel längst bort vid synranden, så ofta som icke någon befallning från skepparen, hvilken icke var någon annan än den som väckt Nils, gaf annat att göra. En at sjömännen nalkades skepparen, medan denne lät ögat fara öfver rymden och spände ut näsborrarne, som om han vädrat den tilltagande