Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 januari 1870, sida 3

2 ÅSgr. 34, 392,315: om 34,009,200: 85 Bankens reservfond 11,183,284: 07. 11.229.091: 46 d Summa 45,575,859: 58. 45,788,295: 31 Netalliska valutan 15,575,859: 58. 15, 788, 205: 31 I Stockholms Dagblad af sistlidne gärsdags morgon läses följande dödsruna: Frans Schartau. En ädel och rättrådig man, en god och verksam medborgare har slutat sitt jordisska lif. Grosshandlaren Frans Schartau afled, till följd af en plötsligt ådragen lunginflammation, i natt kl. 11,15 vid ett Ipar och sjuttio års ålder. Riksdagens första kammare, Stockholms kommun, hufsvudstadens köpmanskår hafva i honom gjort en stor förlust. Begåfvad med en ovanlig ihärdighet och arbetsförmåga, klart hufvud och snabb uppfattning, energisk och kraftfull som få, lifligt intresserande sig för allmänna värf och ständigt åtnjutande sina medborgares synnerliga förtroende, har grosshandlare Schartau egnat en stor del af sin långa lefnadsbana åt det offentliga lifvet, och han har dervid i allmänhet spelat en framstående och inflytelserik roll. Han var en af veteranerna från den gamla borgarestånds-oppositionen, en bland dem, som kraftigt medverkade till brytande at väg för nyare tidens ider bär i landet, ehuru han sedermera blef, såsom så många andra, vid tilltagande år allt mer och mer försigtig och slutade med att tillhöra dem, som inom den nya representationen bilda det konservativa elementet. Redan vid 1840 års riksdag inträdde Schartau i dåvarande borgareståndet såsom en af Stockholms representanter och blef genast vald till ledamot af statsutskottet, inom hvilket hans stora förmåga, hans kraft och beslutsamhet snart förskaffade honom ett betydande inflytande. Han fortfor de följande riksdagarne att tillhöra borgareståndet och statsutskottet, ända till 1848 års riksdag, som, om vi icke misstaga oss, iblef den sista, vid hvilken Schartau var ledamot af borgareståndet. Bevekelsegrunder af enskild natur förmådde honom att vid derpå följande riksdag undandraga sig förtroendet att bli omvald. Men då representationsförändringen blifvit genomI förd och Stockholms stadsfullmäktige skyndat att med stor pluralitet kalla honom till en bland hufvudstadens representanter i första kammaren, intog han der vid sidan af friherre De Geer den plats, som han nu genom sin bortgång lemnat tom. Ehuru han icke etter det nya statsskickets införande deltog i riksdagsförhandlingarne med samma lif som fordom, var han dock i alla afseenden en prydnad för första kammaren och en heder för den kommun han derstädes representerade. Han deltog icke under de två sednaste riksdagarne i något utskotts arbeten, men var vid 1867 års riksdag ledamot af bankoutskottet. För riksbanken intresserade han sig äfven ständigt på det varmaste och var under eu lång följd af år en bland bankens fullmäktige. Utom sin politiska verksamhet såsom riksdagsman, hade Schartau tid och krafter öfriga jemväl för kommunen, åt hvars tjenst han i en mängd särskilda uppdrag egnade sig. Utan öfverdrift kan man säga, att han under den tid, han deltog i det kommunala lifvet bärstädes, var den mest inflytelserika i afseende på kommunens angelägenheter, ty det låg i Schartaus hela personlighet någonting så på en gång aktningsbjudande och energiskt, att der han kom med, der gjorde han snart sin vilja gällande. Om han inom det offentliga lifvet egde något fel, så var det måhända just det, att han icke gerna tålde motsägelser; men detta fel är vanligt hos alla verkligen kraftfulla naturer och uppvägdes dessutom hos Schartau genom hans många öfverlägsna egenskaper, som gjorde, att hvad han ville, äfven i de flesta fall var det bästa och rigtigaste. Efter den nya kommunalinstitutionens införande, drog Schartau sig, på grund at sin ålder, småningom ifrån det kommunala lifvet, som dessutom dåmera framträdde under helt andra former, än dem, vid hvilka han under en lång kommunal verksamhet blifvit van. På Stockholms börs intog Schartau utan tvifvel främsta rummet. Detta dock icke derföre, att han, ehuru chef för den gamla ansedda firman Bibau Wong, dref någon synnerligen storartad affärsverksamhet, utan derföre, att äfven inom köpmansverlden hans rättrådiga och oegennyttiga karakter, hans klara blick och kraftfulla vilja gjorde sig gällande, och han lade särskildt vid 1857 års olycksbringande kris dessa egenskaper i dagen på ett sätt, som tillvann honom hela köpmanskårens synnerliga aktning och tacksamhet. Det var då han bildade och så förträffligt ledde