Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 januari 1870, sida 2

FIHverhåttan. Uppmärksam på den minsta tillfällighet, som skulle kunna bidraga till hans befrielse, satt Nils Bosson till utseendet lugn i den bortilande båten. Iade de båda jernarmarne ett ögonblick släppt sitt tag, så hade han ögonblickligen störtat sig i sjön, men de voro som gjutna omkring honom. Han sökte vända sig om för att, så mycket det lät sig göra, se den andre mannen, hvars befallande stämma retat honom, i ansigtet, men det lyckades icke. Sjelf befann han sig midt i båten, och båda de män, hvilka lockat honom i snaran, sutto bakom honom. När de kommo till fartyget, hördes åter den förstälda rösten med den befallande tonen säga: — Upp, upp, Nils Bosson, hvarje motstånd är gagnlöst... men tiden är dyrbar för oss alla! — Binden junkern, så sprattlar han icke — hördes en rå stämma uppifrån relingen — vinden är god och vi böra oss intet försumma. — Nej! — sade den befallande stämman — det behöfves icke! Roddarne höllo fast båten vid fallrepstrappan, hvilken fattades af mannen i akterstäfven, hvarpå jernarmarne med en förvånande vighet och säkerhet, hållande ungersvennen i sina armar, sprang upp på däck, under det stegen med en lika förvånande styrka hölls spänd nere i båten! (Ferts.)