Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 januari 1870, sida 2

Nu vände sig herr Krister om och varseblef krämaren. Denne stod der med en min af bestörtning och hjertans förargelse. — Var det icke det jag tänkte — sade han och slog sig för pannan — jag har nu kommit till slutet, herr drots, och då märker jag, att jag har rätt... jag sade nemligen till mäster Henrik Rosensilfver, när jag gick, ,iro äfven de sista umgälderna upptagna? sade jag: .jas sade han, men det äro de icke, ja mäster Henrik får skylla sig sjelf... får skylla sig sjelf... Se här, I kunnen se det sjelf... Han framhöll det läånga papperet för drotsen, och denne såg flyktigt derpå, men sköt det åt sidan. — Hör på, sven — sade drotsen — det brukar icke vara fallet med mister Henrik Rosensilfvers äkenskaper. — Nej, nej... det brukar icke, nej — inföll svennen lifligt — nej, men han har fått en ung sven, som är ovan vid rörelsen, och han har uppsatt denna redovisning, se bär... se, I kunnen väl se, att det är en oöfvad hand... Nå väl, det skadar icke, att mäster Henrik får se och erfara, att gammal är äldst... hm, hm... har grånat i hans tienst, vet nog huru det skulle vara... om ett par dagar skall allt vara i sin ordning, stränge herr drots, lita på det, lita på det...! Krämarsvennen bugade sig och nalkades dörren, men der vände han sig plötsligt och fästade sina runda ögon på drotsen. . — Ilör på, stränge herre — sade han — jag kunde göra eder en tjenst, om I så villen. Drotsen gjorde stora ögon. Han visste synbarligen icke, huru han skulle uppfatta detta plötsliga anbud. (Ferts.)