nu skedde, emedan värmen var stor i det lilla rummet, eiler emedan han ville vinna tid och välja lämpliga uttryck för hvad som skulle följa på detta men. — Jag tror icke, sen I, fromme fade biskop — fortsatte han derpå — att fred och ro skola återvända i riket såsom frukter af detta Kalmarmöte! Biskop Magnus såg forskande på drotsen och hans höga panna lade sig i djupa veck, under det ban stödde armbågen mot bordet och tog elt tungt andetag. — Det är icke sagdt — fortsatte herr Krister — att hvad jag fruktar med nödvändighet skall inträffa, men såsom kloka män böra vi tälika oss det och söka förekomma och bota det onda medan tid är... har jag icke rätt, biskop Magnus? — — Blott icke, herr Krister, att förekomma blir det samma som att framkalla... jag menar att I syften på... — Sigen ut, biskop Magnus, sägen ut... jag tänker, här kan icke vara tu tal om, hvilken som skulle kunna numera ställa till buller i Sveriges rike. — Visserligen, visserligen, men herr Carl Knutsson är konungens marsk, och efter hvad jag fått att höra har han mera att frukta af en annan, än af konungen, om han skulle röra på sig eller sätta sig mot de beslut, som här fattas i Kalmar! Dessutom synes han hysa allt för mycken vördnad för eder sjelf, herr Krister, för att han skulle företaga sig något utan eder vetskap, helst som I ären den främste embetsmannen i riket! — I glömmen, biskop Magnus, att min unge och vördnadsfalle frändo — sade herr Krister leende — eger Nyköpings slott i händer och att han i eder egen närvaro i Stockholm, innan vi drogo hit neder, mottog Örebro slott af Engelbrekts svenner. Tänken I nu, att han kommer att stanna