Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 januari 1870, sida 2

uppbar ,,GCorti Adeler. 7 Göteborg d. 17 :Jannari. Kan en furstlig person blifva juryman i tryckfrihetsmål? Då för något år sedan tidningen ,Nationalregeringen — sorglig i åminnelse -till jury bland andra valde hertigarne af Ostergötland och Dalarne förklarade domstolen dem icke vara till jurymän valbare, och detta förklarande utgjorde på sin tid föremål för åtskilliga betraktelser och funderingar både inom pressen och samtalsvis. Nu anför Dagbladet i sednaste häftet af justitierådet Naumanns tidskrift ett äldre, rätt märkligt prajudikat i ämnet. Hr Naumann redogör derför på följande sätt: Den 2S September 1520 anstäldes åtal mot utgifvaren af tidningen Nya Extra Posten boktryckaren Imnelius för ett deri infördt ,Bref från Finland af svensk-, hvilket ansågs innehålla smädeliga yttranden och omdömen om en främmande ations samtida styrelse och embetsmän. Utgilaren valde till juryman, bland andra, dåvarande kronprinsen. Domstolen anmälde detta genom justitickansleren hos konungen, som i bref till nämnde kansler den 20 derpåföljande Oktober förordnade som följer: Carl Johan etc. etc. etc. Ios Oss hafven I i underdånighet anmält, huru vid sistlidne gårdag verkstäldt val till jurymän uti det emot utgitvaren af tidningsbladet Nya Extra Posten vid Stockholms stads kämnersrätt anstälda åtal, den tilltalade tidningsutgifvaren, boktryckare, Imnelius, bland sive fyra jurxmän uppgilvit vår kärälsklige herr Son, II. K. iI. Kronprinsen; i anledning hvaraf och då Imnelius, oaktadt erinran af kämnersrättens ordförande om olämpligheten deraf och det åsidosättande af underdänig vördnad, en slik framställning syntes röja, icke från sitt förslag afstått, och då aktor i målet ansett det icke vara sig tillständigt att, med den honom i Trycktrihetslagen lemnade rätt, IL K. II. från de uppgifnes antal utesluta, kämnersrätten beslutat att i bref till öfverståthållaren begära, det Imnelii underdåniga anhållan blefve till II. K. IH. framburen. Detta ämne bafva vi öfvervägt och anse det vara emot andan och meningen af statsförfattningen stridande, att vär herr Son blifvit till juryman i ofvannämnde rättegång kallad. I konstitutionela länder, der lagarne äro den allmänna frihetens bevarare, kunna icke furstarne, som skola vaka öfver deras verkställighet, utan fara för friheten, personligen verka på tillämpningen af lagen. Vi kunna således ännu mindre gilla, att vår herr Son inträder såsom ledamot i en jury. Då statens högste styresman intager sitt rum i IIögsta Domstolen för att der utöfva sin domaremakt, dömer han åtminstone efter beskrifven lag, och derigenom blifver det inflytande, som Konungens närvaro möjligen kan medföra i händelse han söker göra det gällande, mindre vådligt för enskild rätt och enskildt intresse; men jurymannen, som med lagen till rättesnöre likväl dömer under vidsträcktare åsigter och bör åtlyda äfven hvad hans samvete honom föreskrifver, utöfvar en för vigtig domsrätt öfver sina medborgares rättigheter för att icke friheten skulle hotas, om den grundsats faststäldes, att äfven en prins af det kungl. huset kunde kallas och framträda såsom juryman. I vår herr Sons utvämnande dertillse vi med nöje en gärd, offentligen gifven åt hans tänkesätt, åt hans tillgifvenhet för friheten. Den anklagade, föremål för ott lagligt åtal, flyr till en furste, gom genom den borgen, han redan lemnat svenska folket och den han ännu skall gifva det, ingifver honom det oinskränktaste förtroende. Han har rätt i denna sin förmodan, men han har orätt i formen; ty om den anklagade kunde bibehålla II. K. II. Kronprinsen såsom juryman, skulle af lika skäl åklagaren en annan gång kalla honom i samma egenskap, och, i yttre afseende åtminstone, blefve stämpeln af nåd och beskydd, gifven i det törra fallet, förbytt till helt stridiga afsigter i det senare. Det är med tillämpning och slutföljd af 45 8 i Regeringsformen, som ej tillåter en medlem af det kungl. huset att hafva något civilt embete, som vi anse honom ej heller kunna utöfva en jurymans åligganden. Riksens Ständer hafva dessutom personligen tillagt vår herr Son rättigheten att styra riket, i händelse vi af inträffande sjukdom derifrån hindrades, och i denna egenskap kan han icke vara förbunden att uppfylla hvad lagarna en medborgare i allmänhet ålägga. Om kämnersrätten icke gjort de skäl gällande, som vi nu i nåder anfört, borde åtminstone åklagaren hafva begagnat sig deraf, och om dessa skäl icke verkat någon förändring, sjelf jäfvat II. K. II. med den rätt, Tryckfrihetslagen tillägger åklagaren. Ilan hade bort grunda sitt jäf på II. K. ilis vördnad för friheten och lagens rätta mening, som icke kunde tillåta honom att emottaga och uppfylla ett kall, hvilket, oaktadt det i dess händer syntes vara sörande och skyddande, likväl kunde urarta till ett skadligt inflytande eller försvaga lagarnes kraft och verkningsförmåga. Uppå alla dessa skäl och då vår herr Son, II. K. H. Kronprinsen, hvarken bör eller kan afsäga sig befattningen såsom juryman, helst afsägelsen skulle innebära ett erkännande af kallelsens behörighet, hafva vi funnit H. K. H. hvarken kunna utses eller antagas till juryman; hvilket vårt pådiga beslut I ägen att jemte de grunder, hvarp detsamma blifvit fattadt, kämnersrätten till underdånigt iakttagande meddela. Vi befalle eder Gud allsmäktig nådeligen. Stockholms Slott den 20 Oktober 1820. CARL JOHAN. A. Thuring. Trots detta s. k. prejudikat och den deri uttryckta ömhet för trycksriheten, finna vi intet stöd i grundlagen för den åsigt, att en furste, vare sig han är successionsberättigad eller ej, kan uadandraga sig den medborgerliga skyldigheten och rättigheten att vara juryman. Staden och Länet. Dödsfall. Sistl. gårdagsmiddag afsom