Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 januari 1870, sida 3

Maj, den första kölen sträcktes den 19 i samma månad. Den 23 Juni gick den första båten af stapeln och den 3 September den trettionde. Alla äro de hvarandra fullkomligt lika, försedda med tvenne propellrar samt 105 fot långa, 22 fot breda och 8 fot djupa, med högst 5 fots djupgående. Propellrarne ega en diameter af 5 fot 10 tum hvardera af dessa drifves genom tvenne ångcylindrar, med 14 tums slag och 15 tums diameter at pistonen. Ängmaskinen intager det minst möjliga rum, med allt tillbehör hvilar den på en bottenyta af 10 qv.-fot, med blott 6 fots höjd. Den i hvarje båt befintliga ångmaskin eger 140 nominela häs krafter. De äro bestyckade med hvar sin 100 fZ. parrott-refflad kanon. Den officiela proffarten med dessa kanonbåtar egde rum den 25 sistlidne Ok ber och utföll till full tillfredsställelse. Båätarnes både inre och yttre utstyrsel är mer än vanligt omsorgsfullt utförd. Med rätta kan detta arbete betraktas såsom det yppersta profvet på den utveckling nutidens mekaniska skicklighet uppnått. Originel valsedel. En insändare till ,,Karlsh. Alleh. berättar, att vid sista riksdagsmannavalet förekom en valsedel af följande anmärkningsvärda innehåll: ,, Till riksdagsman: Ola Månsson i Jemshög, han och ingen annan; annars skandal för hela Listers härad. Lefve Ola Månsson! Ett godt minne. Följande egna omständigheter äro förknippade med pjesen ,, Han är alldeles galen, som f. n. står på Ladugårdslandsteaterns repertoir: Den repeterades af hr Ross sä skap den 19 Maj 1865 på Djurgårdsteatern, för att uppföras den 21, men teatern brann som bekant förstnämnde dag på aftonen jemte hela teaterbiblioteket och deribland denna pjes med de utskrifna rollerna. IIr Axel Roos skref då hela pjesen med kupletter ur minnet, hvarefter den uppfördes flera gånger i landsorten. IIärmed är dock icke pjesens historia fulländad, ty vid eld vådan i Gefle sistlidne sommar uppbrann för andra gången och br Roos har nu åt skrifvit om den ur minnet. Stenåldern i Egypten. Det har hittills blifvit af arkeologerna bestridt, att någon stenålder har funnits i Egypten. Men nu har genom fakta blifvit bevisadt, att äfven i detta urgamla land unnits en stenålder, som esterlemnat omisskännespår. Två franska arkeologer Hamp och Leormant, som för närvarande uppehålla sig der, afva upplyst derom i en skrifvelse till franska etenskapsakademien. De hafva nemligen på der högslätt. som skiljer den vidtbekanta dalen Bibenel-Mollek från det pharaoniska byggnadsverket Deir-el-Bahari, funnit en ofantlig mängd flintstenar, utbredda på en yta at öfver 100 qvadratmetres, bearbetade till piloch lansspetsar, yxor, knifvar m. m., hvilka otvifvelaktigt härröra från en förhistorisk tid och fullkomligt kunna jemföras med dem, som man i Frankrike funnit i de der s. k. verkstäderna från den förhistoriska tiden. Quatrefages, Wärtz, Jamin och Berthold, hvilka åtföljt dem på resan, hafva varit vittnen till detta intressanta fynd och bemyndigat dem att äfven i deras namn förklara det äfven de anse dessa verktyg härröra från en förhistorisk tid och att fynden äro likartade med dem man at detta slag funnit i Europa. De bästa stycken, som de ha funnit, skola försändas till museet i Saint Germain. Det borde Bäckström gjort förut. Prosten T. i X. var alltid van att klockaren Bäckström lemnade honom handboken, med veck lagdt för det formulär, som vid förrättningen skulle begagnas. En gång vid en jordfästning hade den gamle klockaren förhinder och en annan tjenstgjorde, som hade glömt att göra det n ga vecket. Prosten mottog handboken och började: Af jord äst du kommen! (bläddrande, afsides till klockaren, halfhögt) Det är rätt obehagligt! — (högt) Till jord skall du åter varda! (atsides, bläddrande) Det borde skett förut det här! — (högt) Vår Herre Jesus Kristus skall dig uppväcka på den yttersta dagen! — (afsides) Bäckström har alltid gjort det förr! — Jordfästningen fortsattes derefter, sedan prostfar omsider fått rätt på formuläret, men att stämningen ej var så särdeles andäktig hos åhörarne vid dessa förklaringar till texten, kan väl ingen förtycka.