Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 januari 1870, sida 3

inrikes som utrikes, skulle önska ega ett brandräsende sådant som vårt, låtom oss ej sjelfva genom oeftertänksamhet eller ett ögonblicks öfverilning bortslösa hvad vi med mycken möda samlat. Vi hafva ej velat vägrat plats för denna skrifvelse, oaktadt vi finna försvaret för larmskotten föga bevisande. Vore dessa skott nödvändiga för eldsläckningen, så skulle deras indragande aldrig ifrågasättas, huru obehagliga de än måtte förefalla. Men det är just detta man bestrider. Man påstår nemligen, och erfarenheten har fullt bekräftat riktigheten af denna mening, att alla mindre eldsvådor skola kunna släckas utom de allmänna larmsignalerna, omedelbart och i all tysthet, af brandkåren, särdeles om det påyrkade telegrafnätet, som brister jemförelsevis ganska litet, bletve utfördt. Att väcka hela staden ur sin ro för en brinnande lada på Lewgrenska ängen, eller för en skorstenseld, är och blir ett barbari. Ilar elden åter antagit sådana dimensioner att larm bör göras, för att tillkalla mera arbetsmanskap och varna de sofvande, så lärer man väl kunna här såsom öfverallt annorstädes, både i Sverige och andra länder, (åtminstone lära undantagen vara ganska få) kunna nöja sig med klämtningarne, hvilkas hemska ljud äro ganska väckande. Ins:n förbiser, att larmskotten kunna vålla och hafva vållat olyckor, när sjuka personer blifvit af dem uppskakade. Om den skräck och ängslan, de väcka hos de mindre barnen, vilja vi knappt tala, ty sådant torde ins:n anse vara bagateller. Dock tycka vi att man kunde förskona de sofvande derför, då saken icke heköfs. Jemförelsen med skotten vid de kungliga middagarne håller ej streck. Så litet vi älska dessa skott, så hafva de likväl icke den olågenheten att drabba menniskor om natten. Vi tveka alltså för vår del intet ögonblick att tillstyrka, nu som förr, icke ,,bortslösandet af hvad man med möda samlat, utan upphäfvandet af en isk qvarlefva.