Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 januari 1870, sida 2

or mm GLVVVYVREIKM UI)JCKCII KIAulr. ALL återföreningen med Danmark skall ligga många Nordslesvigare om hjertat är lika naturligt, som att danskarne skola önska återfå denna del af sitt land, innan det hunnit blifva helt och hållet förtyskadt, och en särskild maning dertill föreligger deri, att den tidrymd, inom hvilken en del slesvigare får, så att säga, göra sitt val mellan att vara danskar eller preussare, nu snart löper till ända. Men allt detta är Danmarks sak, och kan först då beröra Sverige och Norge, när de med Danmark utgöra ett statsförbund, hvilket ju icke är fallet, och hvarför tiden torde vara ganska aflägsen. Det må, vi upprepa det, vara Sveriges och Norges sak, att deltaga med Danmark i fråga om skandinavisk politik, men de äro icke behörige att inblanda sig i den danIska politiken, huru mycket än ett visst parti i Danmark sökt d1aga oss in på denna farliga stråt. Och såsom dansk betrakta vi den Slesvigska frågan, likasom det vore en svensk sak, om vi skulle börja arbeta för återfåendet af Åland, eller andra rent svenska distrikter af Finland, hvars innevånareantal skulle betydligt öfverstiga de danske slesvigarnes. Danmark skulle helt visst undandraga sig, likasom Norge, all delaktighet i en sådan affär, huru mycket vi än ordade derom, att frågan här gällde icke Sverige allena, utan hela den skandinaviska stammen. Vi hafva dock nödgats finna oss uti det skedda, som varit följden at våra egna dårskaper, dock med den skillnaden, att här var det en vansinnig konung, som vållade olyckan, under det Danmarks öden bestämdes af folket sjelft. Vi tro ock, att händelserna kunna så länkas, att hvad vi räknat och begråtit såsom vår olycka kan komma att vändas till en god utgång. En Finlands delning, på sätt man nu påyrkar rörande Slesvig, skulle aldrig ledt till något godt. Det är Danmark, som allena skött den Slesvig-Holsteinska politiken. Förgäfves uppmanades det att i tid utsöndra Holstein — Danmark kan ej undvara Holstein, hette det då, äfven från det s. k., nationala partiets sida; när man derefter ville det, var det för sent. Förgäfves föreslogs det sedermera att dela Slesvig, med afträdande t. ex. af landet söder om Dannevirke — ett sådant tal stämplades såsom tyskeri. När så, ännu efter krigets olyckliga vänning, Londoner-konferensen kunnat bereda en för Danmark god delningslinie mellan det danskoch tysk-talande Slesvig, förkastades detta från dansk sida, der nu samma språk ljöd, som uppdykat i biskop Monrads föredrag: allt eller intet. Men orden motsvarades i intet stadium af kriget utaf handlingen. Danmark utgick ur kriget med förlusten ej blott afs. landsdelar, en förlust, som icke ersattes dermed, att man sökte kasta en god del af skulden på Sveriges regering och dess svikna löften, oaktadt inga sådana löften blifvit gifna af vår regering. När så kejsar Napoleon framtvang den ofca omordade artikeln i Pragerfreden till Danmarks förmån, så hade Danmark deri ingen del. Det är alltså i sjelfva verket endast Frankrike och derefter Österrike, såsom den andra kortrahenten med Preussen, som ega att framställa anspråk på uppfyllelsen af denna fredsartikel. Att Danmark vill härom erinra kabinet-. terna i Paris och Wien finna vi, såsom : sagdt är, naturligt, derest tidpunkten anses i vara derför passande. Härom våga vi lik) väl hysa tvifvel. Frankrike är icke benä1 1 Å get för krigiska kraftyttringar och Österrike bör vara det ännu mindre. Och dål lärer det näppeligen vara värdigt stora makter, att framkomma med påminnelser eller yrkanden, hvaråt man icke är beredd att, i händelse de afvisas, gifva kraft genom handling. Vi frukta ingalunda, att de båda regeringarne komma att utsätta sig för en sådan dekonfityr, men hvad vi frukta är, att det fredstillstånd, som nu börjat ljusna på Eropas himmel, skall störas af ett moln, a som kan blifva en förevänning för såväll, den ena som den andra militärstaten att i uböja alla de förslag till förminskning i g armöerna och militärbudgeterna, som nu3 påyrkas från folkens sida. Så kan deraf å ö 8 8 hemtas en förevänning äfven för Sveri-A ges regering att ej blott motstå samma5 yrkanden, utan måhända begära ökade anslag för armöväsendet. Skulle det visa Sig, att det omtalade ,,gemensamma memorandum bär en sådan frukt, så blir, det ännu mer fördömligt. 1 Vi yttrade, att alla folk päyrka en reluktion af armöerna såsom en borgen förss reden, men kanske bör derifrån undan-så agas det danska folket. Så ser man Daa-Je mark äflas att uppehålla ett armåväsen,s som svårt trycker på dess statsbudget och i näringslif, och så förnimma vi röster derfrån, hvilka uttala fruktan för att e Frankrikes nya ministere , skall arbeta ill ufgjordt fredlig riktning och lemna, dell stora politiska spörsmål, som ängsla ochs roa Europa, oberörda så länge som möj-ff, igt, eller kanske finna sig i en lösning afst lessa, hvarvid det råa våldet triumserar s, sver rätten och friheten. (Se ,Dagste-!s egrafen af den 10 Januari). Här skulle h nan således ej hafva något emot att ett rig uppstode i Europa för att återställa!fi le 150.000 hinvånarne i Slesvio åt Dan-As;