Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 januari 1870, sida 1

gaste mannen i Sveriges rike, sedan Engelbrekt är borta, och de dyrbara skänker han gaf de srämmande sändebuden i Wadstena göra nog sitt till att stadga de srämmande herrarne i deras goda tankar om honom... och derför ville de utländska herrarne stå vil hos lilla jungfru Brita, ty hon skall vara marskens ögonsten, och så blefvo de så mörka i hugen, när de sågo den glädje, som Nils Bossons blommor väckte hos henne, och fru Cecilia log dervid... Men så kom karmen upp på backen, och der stannade den en stund för att rasta och för att invänta de öfriga herrarne, hvilka i sakta mak kommo uppridande och likaledes höllo för att rasta... Då skrek jungfru Brita plötsligt till och såg förtviflad ned åt sidan om vägen, som här gränsade till sjelfva backsluttningen, hvilken nästan tvärbrant sänkte sig ned till en djupt under fötterna liggande dal. Sluttningen var gräsbevuxen ända igenom och bär och der växte ett träd... det såg ut, som om någon väg fordom gått fram der genom skogen, fast den väl icke varit begagnad af vanliga menniskor. Oaktadt den något utdragna berättelsen, kunde icke den brune låta bli att lyssna derpå, och han gjorde det till och med icke utan ett visst deltagande, fast han litet emellan satte handen öfver ögat och såg ut åt fartyget. Der låg dock ännu båten fastgjord vid relingen, och sannolikt var det denna omständighet, som tillät honom att så tålmodigt afhöra, hvad den blåklädde hade att förtälja. — Och nu kanske det skulle falla dig in att vilja komma något närmare slutet af din berättelse, Birger! — sade han, men med en förtrolig och nästan skämtsam ton. — Ja, vi äro nu der — vidtog Birger. — Flickan hade setat och lekt med blommorna... jag såg alltsammans helt tydligt... och hon hade stuckit dem i en stor och tung guldring, som hängde i en fin guldked omkring halsen, och liksom om hon icke velat, att någon skulle se, huru