Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 januari 1870, sida 1

omsorgsfullt hon sökte bevara blommorna, stack hon både ring och blommor i sin lilla handske... En af de utländska herrarne sado något åt henne, som hon icke låddes om, utan lutade sig fram öfver karmen, och såg nedåt backen, der marskens svenner sutto, och der Nils Bosson vinkade så vänligt åt henne. Men i detsamma fastnade den fina kedjan på en knapp i karmen, och när hon häftigt reste sig upp, sprang kedjan af, och handsken med ringen och blommorna rullade utför den branta backen ... ,Hvad är det? — sporde marsken häftigt, men barnet grät och ropade: ,, min handske, min handske, samt pekade nedåt afgrunden. .Ingenting annat — sade marsken och skrattade, men jungfru Brita ville icke låta trösta sig, utan ropade: ,,den som ger mig handsken åter, skall få bli min riddare! orh såg sig omkring bland de unga svennerna, om ej någon at dem skulle frestas af en sådan lycka, kantänka. De båda tyska herrarne gjorde sig ett fasligt besvär, och marsken och gamle herr Carl skrattade med full hals åt flickans infall... de främmande redo också nedåt backen för att på sidan komma in i dalen, men Nils Bosson... det var en lust att se honom... så fort han hade hört, hvarom fråga var, störtade han sig utan besinning ned fös branten... jag trodde, att han skulle förstöra både sig och häst, men det gick lyckligt, och han kom upp med handsken, som han åter lemnade till sin egarinna. — Hm, hm — mumlade den brune — det är morsadern lifslefvande, det är morsadern ... — Och lilla jungfru Brita, som blef blek som ett lik, när hon såg Nils störta sig ned i djvpet, klappade de små händerna af fröjd och ömsom skrattade, ömsom grät, när han äter visade sig med handsken i sin hand. , Bra gjordt, bra, Nils Bosson — ropade marsken och klappade ungersvennen på axeln, hvarefter han tillade: , hvad gifver du nu din riddare i fästegåfva, Brita? och skrattade åter. Den lilla Guds engeln blef som