Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 januari 1870, sida 2

— När hennes sista stund kan blifva — svarade Svante — lärer ingen kunna säga. IIon ligger der matt och aftynande, och blir allt svagare sör hvarje dag; men nu menar hon väl sjelf, att det lider med henne, eftersom hon låtit kalla dig. Vär fader har varit här, men han drog i går bärifrån norrut... de skola hafva ett herremöte i Wadstena, sade han, och der måste han vara med. — Läkemedlen göra henne då intet godt? — sporde Nils, kastande tygeln åt en framspringande gammal sven. — Jag önskade, hon aldrig hade begagnat några läkemedel. ..ty från den dagen, hon började med dem, är det som hon blifvit allt sämre. — Och det finner hon icke sjelf...? — Nej, nej, och fru Bengta säger... — Fra Bengta — afbröt Nils och såg bestört på sin broder — fru Bengta, hvad har då hon att beställa här hos vår moder? — Hon är den, som här styr och ställer i moders ställe — blef Svantes svar — och hon är den, som bestämmer läkemedlen, för ty hon är mäkta hemmastadd i örtekunskap och kan koka så helsobringande drycker at dem. — Fru Bengta var dock fordom ingen vän till vår moder! — inföll Nils, i det han satte foten på trappan. — De sista åren hafva mycket förändrat henne... Ilon är nu sjelfva vänligheten och kärligheten mot vår moder. — Ålahaha — hördes den gröne riddarens torra skratt något från sidan, och de båda bröderna sågo honom stå med handen skyggande mot solen och skarpt betrakta ett föremål, som nalkades bron från landssidan, under det han upprepade liksom för sig sjelf: I enhet och tro äro drifna af by, de säga sig vilja från landet bortfly!