stanna 1 sina usla hålor, der de tul på köpet måste betala hyran mycket dyrt. Föreningarne anbefalla fördenskull i hög srad sträfvandena att uppföra arbetarehoståder, och enstaka af dem ha sjelfva agit itu med byggandet af sådana. Med utseende på sysselsättningen för de behöfvande, utgå föreningarne från, att lättjan ir roten till allt ondt och att den arbeare, som går sysslolös, aldra hastigast skall förfalla till tiggeri och andra laster. Im en fattig, som kan arbeta, icke vill söra det, äro föreningarne derför också snart färdiga med honom. Deremot benöda de sig ifrigt att skaffa sysselsättning it dem, som vilja ha sådan, och de ha å ett lyckadt sätt tillochmed hittat på itskilliga småindustrier, hvarmed de kunna sselsätta älven äldre eller icke arbetsra personer. Understödsföreningarne ha emellertid ej haft den fägnaden att finna obetingadt zillande af alla. Den stora allmänheten, som hvarken ser rätt långt eller rätt djupt, nar skänkt dem sin varmaste sympati, och annat kan man ej heller, då man ser let lifliga intresse, hvarmed de åtaga sig le fattige, och betänker, att från dem egentligen utgått impulsen till, att detta ntresse blifvit väckt hos andra. Men huruvida de alltid skola kunna verka på detta välsignelserika sätt, huruvida den grundval, hvarpå de hvila, verkligen innesattar så sunda principer och en så riktig isigt om fattigdomens natur och väsendo, att de i tidernas längd skola kunna bestå sitt prof, derpå är det just, som man på sednaste tiden börjat tvifla, i det män med särskild insigt i dessa saker höjt sina röster emot dem. Åtskilliga af dessa ha redan kommit till orda i pressen, i det den för sin insigt i sociala frågor långt mera än som politiker bekante, ansedde distriktsläkaren Krehs i Skjelskör uti en afhandling om ,,den sentimentala humaniteten, likasom ock den för sin utmärkta kännedom om dessa förhållanden bekante köpenhamnske distriktläkaren, stadsfullmäktigen F. I. Ulrik i en bok med tileln Genom hvilka medel bör fattigdomen motarbetas? uttalat sig mot understödsföreningarne. Vi skola nu till slut se, hvilka invändningar man gör mot dessa. Den första och vigtigaste betänkligheten är, att man anser, att den frivilliga fattigvården, så som den nu kommer att organiseras här i hufvudstaden, icke skall komma att afhjelpa den öfverhandtagande nöden. Efter någon tids förlopp skola tvärtom de fattige bringas att uppgisva sin sjelfständighet ock vänjas vid att lita på andras hjelp. Föreningarnes verksamhet är väsentligen afhjelpande, medan den borde vara förebyggande; det gäller icke att blott afhjelpa en ögonblicklig nöd, utan frågan bör vara om förebyggande åtgärder och isynnerhet om ett kraftigt väckande af de sattiges sjelfbjeip. Det onda har ju till en stor del just sin rot i brist på förmåga och vilja att hjelpa sig sjelf, och bemödandena måste derför koncentreras uppå att befrämja sjelfverksamheten. Der denna ej förslår, der framträder samhället och lemnar en handräckning; ty staten erkänner just de fattiges rätt till bjelp, och medlen till denna åstadkommas i form af skatt. Den andra vigtiga betänklighet, som framställes, är, att den frivilliga fattigförörjningen hvilar på en osäker grundval. Bidragen skola ej alltid ingå i lika omfång, frivilligheten skall måhända en gång afstanna — och hvad då? Dessutom kan den frivilliga försörjniagen ej heller tåla att inordnas under fasta lagbundna reglor, hvilket man ju just nu vill göra. Och slutligen kan man icke heller alltid fortfarande vänta att finna den duglighet, viljekraft och kirlek redobogna i sakens tjenst, som varit verksamma att sätta den i gång isypnerhet på Kristianshavn. IIvarifrån skulle man ensamt alltid kunna erhålla ett tillräckligt antal undersökare, hvilka icke blott egde intresse och god vilja för sitt värf, utan jemväl de många andra vigtiga egenskaper, — hvaraf allvar och stränghet icke äro de minsta — som erfordras härtill? Om hela verksamheten en gång afstannade, skulle följderna bli förfärliga. Men slutligen framträder här ännu en tredje, vigtig betänklighet, nemligen hänsynen till de fattige sjelfva. Hur tror man, att de fattige skola betrakta en dylik frivillig försörjning? Om det är sannt, att set nuvarande sättet att bjelpa ofta framkallar brist på sjelskänsla, sträfsamhet, anspännande af alla krafter, skall detta då sicke bli fallet i ännu långt högre grad (under den nya ordningen? Skall denna ej sjust gifva anledning till att söka sitt uppehälle icke genom arbete, utan genom ansökningar? Den frivilliga fattigvården bar kommit in på ett oriktigt spår; den har gjort sin nytta och skall kunna göra det I såsom en interimsätgärd för att underhand safhjelpa nöden. Skall denna förebyggas, -I måste fattigvården in på en helt annan väg. Öch man är heller icke sen med att lanvisa denna. Det är den väg, man följt ti England och Frankrike; det är den, till -I hvilken man, trots alla extravaganser, dock Ssträfvar hän i Tyskland; det är den, hvar, ni på Sverige under de sednare åren med -så lysande resultater skridit framåt, och r det är den, man äfven — och med sramI rt la hamna Dato ör Pte