Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 januari 1870, sida 2

min pligt att gripa dig och ställa dig till rätta inför riksens råd... — Utan tvång skall jag följa dig, Carl, om det är din vilja — återtog Magnus — men visst är, att de gode herrarne i rådet icke skola kunna pålägga mig ett straff, svårare än det jag sjelf dömt mig till. — Den högste Gud, inför hvilken vi här stånde — sade marsken med högtidlig stämma och lyftade den högra handen mot höjden — den högste Gud vare mitt vittne, om det icke var min afsigt att hålla sträng räfst med mördaren af min medbroder i regementet . . . men när jag ser din ånger, frände, och när jag betänker, hvilken förändring ditt vilda sinne måste hafva undergått för att komma till ett sådant beslut, då ser jag i detta Guds finger, och jag ...kan icke, om jag ock ville, här träda in med den menskliga maktens glafven .. förläte mig så Gud och S:t Erik, så visst som jag tror, att också den ädle mannens anda, hvars stoft vi i detta ögonblick beträda, gör det ... Det inträdde en stunds tystnad, hvarunder Magnus Bengtsson hördes snyfta som ett barn. — Ett godt råd vill jag ock inlägga för eder hos riksens tåd — tillade marsken derefter — och kunnen I få komma till ro, så vet jag en bot, som kan göra både eder sjelf och eder slägt och edert land godt, och det är... Magnus Bengtsson såg upp och fistade en frågande blick på marsken. — Det är — fullbordade denne meningen — att I tjenar den sak, som den bortgångne tjenat, och som äfven jag efter bästa vett och kraft vill tjena. Vid mitt ridderliga sköldemärke — tillade han, då han såg sin åhörares blick skifta om till förvåning — och så sannt jag vill föra det med ära, allmogens sak och Sveriges rikes, det är ett och detsamma, den lärdomen gaf han oss, den litsle man!