Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 januari 1870, sida 2

kets uppbrusning allt utom det, att genom den hatade Carl Knutssons maktspråk Engelbrexts mördare skulle undkomma. — Drag ditt svärd, lede marsk — ropade han alldeles utom sig — eller jag hugger ned dig på stället! — Vid Engelbrekts graf drager jag icke mitt; svärd, herr Erik — yttrade Carl fullkomligt lugn! — hugg till om det lyster dig, och du tror dig! kunna svara derför, jag står här vapenlös för dig. Och liksom det legat en förtrollning i marskens ord, släppte herr Erik sitt svärd, som klingande föll ned mot stengolfvet, och det såg till och med ut, som om han varit färdig att störta fram och räcka marsken sin hand. Men kan hejdade sig lika plötsligt. — I ären en riddare god, herr Erik — fortsatte marsken — och I veten väl, hvad man af en riddare eger att fordra, hvad så vi eljest kunna hafva obytt oss emellan ... Herr Magnus Bengtsson vill icke undandraga sig straffet, han är redo att följa eder i detta ögonblick, om I så viljen, och lida hvad straff I än kunden vilja pålägga honom ... I hafven det sjelf kunnat se ... och när så är, menen I det vara riddarskick att gå lagen i förväg? Herr Erik svarade icke. Ilan försjönk i tankar och tog derunder upp sitt svärd, men marsken fortsatte, vänd till Magnus: — Gå i frid, frände, på mitt ord ... när eder sak kommer före i rådet, kan jag vittna för eder ånger! Magnus Bengtsson gick, och de båda riddarne stodo qvar och tycktes vänta på hvar för sig, att den ene skulle tilltala den andre. (Forts.)