Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 januari 1870, sida 2

åt marsken och icke åt Engelbrekt. Ilerr Johan Carlsson (Ferle) hade kommit med de buden från belägringshären, och riksens råd i Stockholm beslöt, att marsken skulle begifva sig dit och dagtinga. Detta skedde vid midfastan. Det var kort innan marsken då lemnat Stockholm, som herr Erik Nilsson, hvilken konungen satt till höfvidsman på Stockholms slott i stället för den ädle och högsinte herr Hans Kröpelin, gjorde ett nattligt utfall mot den sida at belägringskedjan, öfver hvilken Erik Puke hade befallning. Der hade gått hett till, och fråga kunde hafva blifvit, huru herr Erik Puke redt sig, om icke marsken kommit honom till hjelp. Det var på denna omständighet marsken syftade, då han först tilltalade Erik. I sin häftighet gick denne nu vida längre, än klokheten bort tillåta honom. — Bedrager jag mig icke — fortsatte han — så är det nu eder mening att leka densamma leken här vid Örebro med Engelbrekts egna svenner, och bafven I väl slotten i eder hand, så är segren eder . .. men jag skall sönderhugga den spånad, I så fyndigt hafven spunnit, det kunnen I förlita eder uppå, marsk Carl!... Och I, Magnus Bengtsson — härvid slog den häftige riddaren på sitt svärd och stampade med foten — I skolen gå med mig ...jag är ej så villig att lyssna till eder hala tunga. Han sprang med dessa ord fram och fattade Magnus Bengtsson i den utefter ryggen hängande pilgrimshufvan, och denne hindrade honom icke utan syntes villigt foga sig i sitt öde. Detta tycktes väcka Eriks förundran, och han lät den utsträckta handen falla. — Nej, nej, herr Erik — asbröt Carl — här månde mitt ord gälla, och jag har gifvit Magnus Bengtsson makt att i frid draga härifrån. Ögonblickligen ryckte då Erik upp sitt svärd, och hans vilda öga brann liksom af ett återsken från hans blanka klinga. Han glömde i ögonblic