Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 januari 1870, sida 2

— Rätt så, rätt så, ädle herr Carl Knutsson — hördes en klangfull, men häftig stämma inifrån kyrkan och kort derefter visade sig för de förvånade männen en riddare i höga stöflor och i en blå liströja, sammanknäppt med små blanka knappar uppifrån och ända ned, hvaröfver han bar en kort kappa af en mörk färg, som var tillbakakastad öfver högra axeln och visade en arm och en växt så spänstig och stark, att den till och med kunde väcka afund hos en sådan man, som herr Carl Knutsson. Dock var han något kortare än marsken — det kallar jag att tala såsom Sveriges rikes höfvidsman egnar och anstår. — Befinnen I eder här i Örebro, herr Erik Puke — genmälte marsken med en stämma som icke var blid — jag tänkte mig eder nu som bäst vara i fart med att tacka herr Erik Nilsson (Gyllenstjerna) på Stockholms slott för sist? — Den saken menar jag, att I sjelf kunnen bäst draga försorg om, herr Carl — inföll herr Erik häftigt. — I hafven lärt eder en konst, som icke han kunde, den ädle mannen, som hvilar här och hvars själ Gud nåde ...jag menar den konsten att vinna befästade slott utan svärdshugg ... — Herr Erik, hvad viljen I säga? — sporde marsken utan att lägga band på sin hetta. — Jag tänker, att Nyköpings slott skall göra för allom klart, hvad jag menar... Belägringen var godt börjad; Engelbrekt sjelf och den raske Herrman Berman hade satt den saken i gång, men besättningen kom till slut under fund dermed, att den skulle lemna slottet åt eder och icke åt Engelbrekt ... Nu kunnen I se, herr Carl, att jag genomskådat eder, och så sant jag lefver ... vid Gud och mitt goda svärd, I skolen icke draga mig vid näsan. Det förhöll sig verkligen så, som herr Erik Puke sade, ehuru ban af sin häftighet lät förleda sig att gifva en för marsken mindre vacker färg åt besättningens beteende att vilja uppgifva slottet!