Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 januari 1870, sida 1

I --DDDDDD raden för Var-departementet; kejsaren öfverlemnade egenhändigt till honom den af oss förut meddelade skrifvelsen. Det säges, att Ollivier då uttryckt sin önskan, det några för honom smickrande uttryck skulle borttagas för att gifva skrifvelsen mera form af embetsbref. Från Tuillerierna begaf sig Ollivier till Grand Hötel, der högra centern hade ett möte. Men venstra centern var äfven samlad i en när belägen sal, och Ollivier, som tog miste om dörren, inträdde af misstag till sistnämnde fraktion. Han bad om ursäkt för misstaget, men meddelade kejsarens skrifvelse, hvilken blef mycket väl emottagen. Ollivier begaf sig sedan till det möte, der 116 af hans politiska vänner hade samlat ssig, och för hvilka det kejserliga brefvet upplästes. Här mottogs skrifvelsen med ännu större entusiasm, och på förslag af Josseau begåfvo sig alla dervarande — klockan var dock redan 11 — till Tuilleierna för att låta anteckna sina namn, hvilket äfven skedde. Då Ollivier under den närmaste framtiden utan tvifvel skall skomma att spela en mycket framstående roll, torde det vara skäl att lemna en öfversigt af hans förflutna lif. Emil Ollivier är född år 1823 och således 45 år gammal. Redan hans första uppträdande var egnadt att fästa den allmänna uppmärksamheten på hans högst ovanliga talang som talare och advokat. År 1848 tillhörde han de ifrigaste republikanerna och blef af provisoriska regeringen, efter Ludvig Filips afsättning, anställd som generalkommissarie i Rhone-departementet. Ollivier, som då blott var 23 år, hade redan den tiden vunnit namn som skarpsinnig jurist och åtnjöt Lamartines synnerliga protektion. Under striderna på Marseilles gator ställde sig den unge advokaten i spetsen för en jägarbataljon och skingrade insurgenterna. Till belöning derför blef han af republikens dåvarande president, Cavaignac, utnämnd till prefekt i Langres. Men då den nuvarande kejsaren blef president, återvände Olivier till Paris, der han på nytt inträdde i advokatståndet. Från denna tid blef hans politiska uppträdande mera moderat, i det han närmast sökte vinna stor juridisk praktik, hvilket också lyckades. År 1857 uppträdde Ollirier som kandidat till lagstiftande församlingen för hufvudstadens tredje valkrets och blef med stor majoritet vald. Han tillhörde i denna församling ,de fems bekanta grupp, som bildade oppositionens kärna; men trots sin republikanska riktning, blef han behandlad med en viss aktning, såväl af regeringen, som at församlingens majoritet. Hvad som icke varit utan betydelse för Olliviers politiska bana, var hans ständiga förbindelse med de högre sällskapskretsarne, hvilket till en del åstadkoms af hans familjeförhållanden, särskildt hans äktenskap med en dotter till hertiginnan drgoultOllivier anses af mången halva stor personlig ärelystnad. Första tecknet dertill visade sig, då han år 1863 efter statsministern Billaults död gjorde de första stegen att närma sig kejsaren, troligen för att försöka träda i Billaults ställe. Presidenten i lagstiftande församlingen de Morny, kejsarens halfbror och vän, omtalas i allmänhet såsom den, hvilken å ena sidan stärkte Ollivier i hans planer och å den andra sidan fästade kejsarens uppmärksambet på honom som en parlamentarisk kapacitet af första rangen. Då den allmänna sinnesstämningen i Frankrike — till följe af Preussens segervinningar och maktutvidgning — år 1866 på samma gång var något tryckt och uppretad, beslöt kejsaren inemot slutet at det nämnda året, på Rouhers och Walewskis råd, att göra en del liberala koncessioner. Af denna anledning utfärdades det bekanta öppna brefvet af den 19 Januari 1867. Någon tid förut, den 31 December 1866, lät Walewski kalla Ollivier för att erbjuda honom kultusportsöljen. Ollivier svarade, det regeringens afsigter visserligen icke öfverensstämde med hans program, men dock gingo i samma riktning, samt att han således var beredd att understödja densamma. Redan följande dagen tillställde Ollivier grefve Walewski en skrifvelse, i hvilken han uppställde sina vilkor för mottagande af anbudet. Grefve Walewski förklarade sig ,i principen enig om dessa fordringar; detta oaktadt ledde icke underhandlingarne till något resultat — möjligen på grund af, att icke armölagen, som Ollivier begärde, blef återtagen. Han förklarade nemligen, att hans inträde i ministeren knappt var nödvändig, enär : en fackminister icke kunde gifva kabinettet någon bestämd pregel. Trots grefve Walewskis enträgenhet vidblef Ollivier sitt beslut, och det blef nu aftaladt, att han skulle bafva audiens hos kejsaren, hvilket också skedde den 10 Januari. Oaktadt kejsaren önskade, det Ollivier skulle träda i underhandlingar med Rouher, förstod den sistnämnde dock ställa så, att detta icke skedde, hvaremot han — sedan hela ministören begärt afsked, men han dock beslutat utföra reformerna — skrof ett utomordentligt artigt bref till Ollivier, i hvilket han på sitt sätt ,,komplimenterade honom bort från ministeren, i det han i mycket erkänsamma uttryck tillskref Ollivier äran för en del af de skedda förändringarne i liberal riktning. 1 Mars