Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 december 1869, sida 2

hus. — — Plötsligt körde jag att någon ropade mig, Jag blickade up borgmäsiareenkan i fönstret tll det rum, der jag den föregående afton e sammanty diant med ÄÅssja. Med sitt temska leende ropade hon mig. Jag vände mig bort Och v men hon ropade a er mig ut hon in:ado något åtmig. skynda för jag aåtersag detta rum — — — Hgentligen, sade gumman till mig, i det hon visade mig en liten biljett, skulle jag lemna er det här endast om Å frivilligt bade kommit hit, men ni är ör så vacker, ung b Tag den. ö Jag emottog Den innehöll on dast följande, med blye ord: Lef väl, vi återse hvarandra aldrig. Ej af högmod reser jag bort, — j inte handla annorlunda. I grät inför tt, hade det endast erfordras ett ord, ett enda ord — och jag hade stannat. Ni uttalade det ej. daledes må t som det är. — — Laf ste det vara väl för evigt! Ett ord! — — O, jag dåre. Detta ord — — hade jag under ropat många gånger förliden artou, hade sänd: det nål vinden och så ofta upprepat det på dej öde fälten, — — men till henne hade jag ej yttrat det, henne hade jag icke sagt att jag älskade hoane! — — Och jag kunde ju ej heller då uttala detta ord. Då jag sammanträffade med henne i det ödesdigra rummet, hade jag ännu icke något klart begrepp om mm lek; den hade icke ens vaknat då jag satt tillsammans med hennes broder under en pinsam tystnad. Först några ögonblick deretter utbröt kä