Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 december 1869, sida 2

elr DTyÖUMBAL-. Med anledning af ryktet om kejsar Napoleons framställningar rörande en allmän afväpning, citerar A.-B. efter franska tidningen ,le Siccle följande: Suveränerna önska freden, hette det nyligen i franske kejsarens throntal. Men om suveränerna verkligen önska freden, hvarför stå de fortfarande beväpnade ända till tänderna emot hvarandra, och hvarför äro alla de europeiska staterna, så godt som utan undantag, färdiga att digna under armebördorna? Om suveränerna önska freden, såsom fransmännens kejsare påstår, hvarför komma de då ej öfverens om att borttaga en lika ofruktbar som förhatlig börda? Hvartill tjena alla dessa gevär, alla dessa kanoner, dessa stora stående armåer, om furstarne verkligen ej vilja föra krig mot hvarandra? År det då blott för paradens skull och för att få tillfredsställa en tom fåfänga som man fråntager familjen den arm, sont skall föda henne, och hela landet största delen af dess inkomster? Är denna förklaring i det kejserliga throntalet, när allt kommer omkring, endast en effektfras, eller finns det verkligen något hinder, som man ej vill tillstå för oss och som vållar att handlingarna ej motsvara orden? Finnes detta hinder, fortsätter tidningen, kommer det tydligen ej från folken. Folken önska ej blott freden, utan de vilja, de fordra henne. Om afväpningsproblemet förelades dem, skulle de ej behöfva tjugufyra timmar för att lösa det. Den allmänna rösten skulle säga: Kriget, detta afskyvärda bruk, som de barbariska tiderna testamenterat oss, är utdömdt både af förnuftet och det civiliserade Europas samvete. Alla folk skulle med en mun utropa: Vi vilja för alltid göra slut på destående armerna, dessa blinda verktyg för den krönta despotismen, som håller dem i sin hand för att vända dem mot oss sjelfva och med tillhjelp af våra söner och våra penningar beröfva oss våra friheter. Detta är den allmänna tanken. För några dagar sedan förklarade en medlem af engelska parlamentet, hr Ricbard, som af fredsvännernas samfund i London fått i uppdrag att taga kännedom om stämningen i Europas förnämsta hufvudstäder, att öfverallt, i Belgien, i Holland, i Preussen, i Baiern, i Sachsen, i Österrike och Italien, ej mindre än i Frankrike, samma känsla af afsky för kriget som medel att slita de internationella tvisterna gifvit sig luft med samma energi. Han tillkännagaf vid samma tillfälle, ett möte inom ,,Den internationella fredsligan, att under den stundande sessionen en motion skulle väckas i engelska underhuset, med syfte att söka förmå britiska regeringen att verka till förmån för en allmän afväpning. Han förklarade dessutom, att han af sina samtal med de politiska personligheterna i de särskilta länderna hemtat den öfvertygelsen, att ögonblicket vore kommet, då detta problem, som hittills endast rört sig på spekulationens område, måste inträda på verkligheternas mark. Om det finnes något hinder, kommer det ej från folken. Derom kan ej det minsta tvifvel råda. Motståndet mot denna stora, allmänt fordrade reform ligger helt och hållet i suveränernas vilja. Men nu förklarar man ess, det oaktadt, högtidligt, att furstarne önska freden. Annu en gång, om äfven de fördöma kriget, hvarför envisas de då att underhålla ofantliga, ruinerande armåer? Ett af de två: antingen är det blott ett tomt ord ochi detta fell alls icke på sin plats i ett tal, som är ämnadt att upplysa ett stort land om dess angelägenheter, eller är det ett uppriktigt ord, som har sin grund i diplomatiska underhandlingar, hvilka ännu äro oss en hemlighet. Pågå underbandlingar om afväpning, och i detta fall hvar? Det är detta hvarom man bort underrätta oss, det är detta Frankrike och Europa behötva veta, ty den diplomatiska mystören är i de nyare folkens ögon ej mindre utsliten än vapnens blåndsken. När nationerna enhälligt vilja freden, enhälligt fordra militärbördornas lättande, är det ej nog att säga dem: suveränerna önska freden. Man vill ha bevis till stöd för en sådan försäkran. Och logiken svarar furstarne: I ären oförmögna att tillfredsställa denna allmänna önskan. Eröfringsandan, som väcker edra dynastiska lystnader, hindrar er att träffa en sådan öfverenskommelse med hvarandra. Och inom eder tänken I dessutom: Våra gevär, våra kanoner, äro hädanefter thronens enda stöd. Låtom oss proklamera freden, men låtom oss förbli beväpnade mot våra egna undersåter. Denna furstarnes politik är numera genomskinlig. Men hvad furstarne ej förstå, eller ej vilja göra, det vill säga den fullkomliga omgestaltningen af armåväsendet, det skola de intelligenta nationerna göra trots dem.