Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 december 1869, sida 2

med moderlandet, och torde man snarare kunna påstå, att seodalismen i mindre grad beherrskade det fria bondelifvet i Finland, än den gjorde det i Sverige. I båda länderna förändrades förhällandet med reduktionen. När för ej många år sedan den finska nationalitetskänslan vaknade, så var det svenskar, som derför trädde i spetsen. Här kan alltså icke och behösver icke Rysslands regering uppkalla det specifikt finska elementet till att bekämpa ett förtryckande välde från det svenska elementets sida. Svenskoch finsktalande äro eniga derom, att Finland är deras fädernesland. För dess sjelfständighet och frihet, för dess utveckling och förkofran, arbeta alla med samfäld kraft. Och de följas dervid — vi kunna tillägga det — af de varmaste sympatier från det fordna svenska moderlandet, der det aldrig fallit någon in att tala om ,en undertryckt broderstam: m. m., äfven om vi ej kunnat undgå att, vid något tillfälle, med vemod höra de anklagelser, som den s. k. sennomanien, i dess början, riktade mot den svenska odlingen. Lika litet alltså som Ryssland kan i Finland uppkalla en förtryckt nationalitet till biträde för verkliggörande af planer till Finlands sör-yskande, lika litet skulle ett sådant företag vara Ryssland till fördel. Nationalitetskänslan är ingenting annat än en frändskapskraft, som drager likartade delar tillsamman och afsöndrar de olikartade. Har denna känsla vaknat till lif äfven hos den stora ryska nationen, vare sig som rysk eller panslavistisk, så följer deraf, att de nationaliteter, som icke tillhöra den slaviska stammen, hvarken kunna eller böra sammansmälta med denna. De ryska nationalitetsifrarne böra icke förbise denna oundgängliga konseqvens af deras egna föutsättningar. Önska och fordra de åter ett ,,enda odelbart ryskt välde, hvari alla till Ryssland hörande folk skola uppgå, då blir utgångspunkten en annan, och då blir det ej längre tal om nationalitets-känslan. Då måste Ryssland också öfvergifva sin omtalade , mission att bilda en sammanhållande makt för alla slaviska folkstammar. Men en sådan sammansmältning af olikartade elementer lärer ej lyckas bättre för Ryssland än för Österrike. Fastmer skulle ett sådant sträfvande, om det med allvar fullföljdes, lätteligen bringa hela ryska riket i upplösning. Det är endast genom de särskilta lemmarnes sjelfverksamhet och fria rörelse en så kolossal statskropp kan sammanhållas. Det är de yttersta lemmarne, som här måste ega det friaste lifvet, och detta i desto högre grad, ju mR de förr lefvat sitt eget sjelfständiga if. Den ryska statskonsten har alltid ansetts vara utmärkt för stor klokhet, med all dess hänsynslöshet i öfrigt, och denna klokhet skall förbjuda detta stora väldes styrelse att gentemot Finland följa en annan politik än den som hittills iakttagits. Försöken att inskränka Finlands sjelfstyrelse och amalgamera detta folk med det ryska skola för Ryssland icke medföra någon fördel, men kunna leda till stora faror, derest våldet här skulle göra sig gällande. Finland blefve då Rysslands Achilleshäl, likasom Lombardiet-Venetien var Österrikes. Man har i våra dagar ertarit hvad äfven ett litet lands sjelfförsvar betyder. Så förmådde Kandias bergsbygd, med knappt 170,000 invånare, försvara sig under mer än två år mot Turkiets bästa trupper. Så har Dalmatien, med några få tusen stridbara män, gjort Österrikes armåer ett fruktansvärdt motstånd. Så håller Kuba på att undanrycka sig det spanska väldet. Ett land, som försvaras af någorlunda gynsamma terränger och af en befolkning, som kämpar för sitt oberoende, kan alltså bereda svåra olägenheter och förluster äfven åt en långt öfverlägsen inkräktare. Ryssland skall, vi äro derom förvissade, aldrig utsätta sig för ett sådant äfventyr hvad Finland angår, då följderna deraf skulle blifra, i lyckligaste fall, att Ryssland finge, efter oerhörda förluster, en ödelagd provins, i stället för ett sjelfständigt och troget förbundsfolk. Härvid bör ej heller lemnas obeaktadt, att Finland uti en sådan kamp alltid fingel. understöd från Sverige, derest det blefve fråga om en strid för en rättfärdig sak. Så mycket vi älska freden och så gerna vi önska lefva i godt förstånd med Ryssland, med hvilket land vi kunna och böra inträda i kommersiella förbindelser till stort gagn för båda länderna, — så är det likväl visst, att en kamp i Finland för häfdande af dess sjelfständighet skulle AIA Aii natianan mad