för att ej sätta känsliga hjertan i förlägenhet. Nå ja, för unga flickor äro de sista alstren af Heines snille öfverhufvudtaget ej egnade, icke heller för dessa kyska öron, inför hvilka man ej får nämna det, som kyska hjertan, enligt Göthes åsigt, en gång för alla ändå ej kunna undvara — för dessa öron ljöd icke den tragiska sången af den sjuke skalden, inför hvilken den brokiga verlden och ljufheten af detsamma kött, hvilket han en gång ville emancipera, på hans plågobädd . endast kunde visa sig i ljuset af en vild, allt föraktande humor. Samlingen innehåller dikter från alla den stackars skaldens perioder, och man skulle i detta band kunna följa alla de förändringar, som med tiden försiggått i hans poetiska verksamhet, om icke hans sista tids ,galghumor vore öfvervägande representerad deri. Det kommer äterigen att ge anledning till stor skandal, när de skarpa anmärkningar och omdömen, hvilka skalden från Paris säller öfver personer och förhällanden i sitt tyska fosterland, komma till offentlig kännedom. Man skall resonnera öfver Heines oförskämdhet och öfverskattande af sig sjelf. Men det är likväl ännu tvifvelaktigt, huruvida hans motståndare, som underskatta hans värde, eller han ha rätt, då han säger: ,Gud skall förlåta mig de dumheter, med hvilka jag framkommit om honom, likasom jag förlåter mina motståndare de dumheter, som de skrifvit mot mig, oaktadt de i andligt afseende stå lika långt under mig, som jag under dig, min Gud! För öfrigt bevisa de efteriemnade skrifterna, isynnerhet uti de deri förekommande rörande naiva brefven till fru Mathilda, att skaldens bjerta ingalunda var smittadt af det hån, hvilket han älskade att begagna i sina litterära och poetiska produkter — detta hjerta hade åt sig bevarat en helgedom, hvilken visserligen omsorgsfullt hemlighållits för verlden. Bland de talrika skrifter, hvilka framkallats at det romerska konciliet, förtjena isynnerhet tvenne särskild uppmärksamhet. Den ena är broschyren , Påfven och konciliet af ,Janus. Med den största objektivitet, grundlighet och skicklighet framställes deri Tysklands frisinnade katolikers ståndpunkt. Broschyren är, i förening med den af mig redan förut omnämnda Koblenzer-adressen af katolska lekmän, ett afgjordt bevis för, att de tyska katolikerna ingalunda äro beredda att blindt följa Rom i spåren. Det bästa, som för öfrigt kan sägas om ifrågavarande broschyr, är, att den i Rom införts uti Index librorum prohibitorum och att den uppnått sitt ändamål: ty på konciliet kommer dogmen om påfvens ofelbarhet icke att proklameras. — Den andra af de båda skrifterna har den betecknande titeln ,,Den lateranska korsspindeln och är författad af professorn vid högskolan i Bern, d:r Franz Huber. Boken är den bistraste pamflett, som på sednare tider blifvit slungad mot katolicismen. Utgående från den satsen, att Rom skrifvit ofördragsamhetens princip på sin fana, gör författaren till sin uppgift att i en fasansfull sammanfattad bild för folken skildra hetsjagten mot kättarne. Denna uppgift har han redligt löst, i det hans slagfärdiga stridslust lånat honom den bredaste pensel och de bjertaste färger till en dylik målning. I de båda hufvudafdelningarne, försedda med rubrikerna ,Påfvarne såsom menniskoslagtare och .Pålvarne äro oförbätterliga, sammanför han med förvånansvärd beläsenhet alla den romerska kyrkans århundradens skandalkrönika och förarbetar den till en dyster nattmålning af mensklig förkastlighet, för hvilkeu den sedliga känslan med fasa griper till flykten. Den egna förtrytelsen öfver resultatet af hans undersökningar drifver den vältalige humanitetens sakförare till att upprepa folktribunens manande ord: ,,Caveant consules, ne quid res publica detrimenti capiat! och slutligen att till folken höja det stormande stridsropet , prestväldets bekämpande, jesuiternas fördrifvande, pålvedömets tillintetgörande, den katolska kyrkans störtande. Mästare i den populära uttrycksformen, skyggar författaren icke tillbaka sör den mest drastiska bild, för att visa folket dess motståndare i den önskade belysningen. Då han kallar dessa , menniskoslägtets tonsurerade blodsugare, så är detta en hans skrifsätt betecknande, men ingalunda den starkaste vändning af hans penna. Hela boken är full af dylika piskslängar, med hvilka hr Huber ej tröttnar att traktera den fria menskliga tankens förföljare. Kritiken har ,i toleransens namn uttalat sig mot ett dylikt stridssätt; den tror, att protestantismen lemnar vår tidsålder bättre vapen i händerna. Dessa vapen i all ära — måtte de endast användas vist! — men vi vilja för allt i verlden ej afhålla en kraftig arm från att äfven en gång hugga in bland hvimlet af ,mörksens ufvar, om piskan nemligen är flätad af sanning! (Forts.)