Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 december 1869, sida 1

Då jag företager mig att i dag, och framdeles i regelbundna perioder, meddela Ilandelstidningens läsare mina erfarenheter om de nyaste företeelserna på det litterära området, så är jag icke egenkär nog att tro, det jag skulle kunna lemna ens en ytlig öfverblick öfver Tysklands littera produktion. På det sätt, hvarpå jag ämnar lemna mina meddelanden, skulle detta helt enkelt vara omöjligt. Bokproduktionen har hos oss antagit så kolossala dimensioner, att den numera endast kan öfverskådas i summariska siffror, men icke till sitt innehåll. Så till exempel kasta ensamt teologerna — som visserligen äro ett mycket skrifklådigt folk — årligen i genomsnitt halftannat tusende skrifter i marknaden. De egentliga vetenskaperna bemöda sig ifrigt att äfven på detta filt göra teologien företrädet stridigt. Enhvar af dem producerar ungefär lika mycket, och till dem ansluta sig de år efter år allt väldigare blifvande bergen af böcker, hvilka ej göra anspråk på att omedelbart tjena vetenskapen: de politiska skrifterna, arbetena för särskilda yrken, de dramatiska produkterna (hvilkas antal förhåller sig till utsigten att erhålla lif på scenen ungefär som lotterispelarnes antal till utsigten att erhålla högsta vinsten), vidare romanerna och novellerna, de poetiska arbetena, öfversättningsoch reselitteraturen, barnböckerna etc. ete. En verklig syndaflod af trycksvärta! Hvilken litteraturhistoriker skulle väl ännu våga att störta sig i dess böljor, för att simmande orientera sig deri? För en blott och bar rapportör, sådan som jag, återstår under dylika omständigheter endast att bland alla företeelserna på bokmarknaden utvälja de intressantaste eller mest framstående och att af dem taga liksom en fotografi, så skarp, som det vid hela vårt litteraturväsendes brådskande rörelse är möjligt och rådligt. Fotografiernas sammanställning kommer visserligen att bli något brokig, men jag vet också, att omvexling är det bästa skyddsmedel mot tråkigheten. Till verket således! Alexander von Humboldt är död, har tillochmed redan en sekularfest bakom sig, och Tyskland vill åter ha en ,,vetenskapernas konung. Tronerna af detta slag äro svårare att bestiga och fylla, än de troner, som framför sig ha spira och krona, men bakom sig en skog af bajonetter. Till all lycka äro vi ej i förlägenhet om, hvem vi skola upphöja på vetenskapstronen. Om jag ej misstager mig, skall man snart få höra dr. Bastian i Berlin betecknas såsom Humboldts efterträdare. Hans i alla vetenskapens områden bevandrade ande har på vidsträckta resor, isynnerhet i östra Asien, vunnit en omfattande praktik, som lär honom att sammanbinda äfven den till det aflägsnaste fjerran ledande teori, då han erkänt den för grundad, med saktass verld. Vi skola straxt få se, huruvida man eger rättighet att jemlöra honom med Humboldt. Under loppet af de sednaste månaderna har 5:te bandet af hans resor i östra Asien utkommit. Ilan har försett detsamma med ett företal, hvilket är att betrakta såsom ett program för den moderna naturvetenskapen. Det afhandlar den unga vetenskaps betydelse, som kallas etnologi. Etnologien är för honom, oafsedt dess rent praktiska vigt, ingenting mindre in medlet att komma ursprunget till tänkandet hos menniskan på spåren. Fysiologien, säger han, har med sina undersökningar kommit till den puukt, der nervernas fysiska verksamhet synes såsom en sista, yttersta dallring svinga sig öfver till Jälsverksamheten. Här stå nu fysiologi och psykologi gentemot hvarandra, utan att kunna finna bron till sin förening. Att bygga denna bro är etnologiens uppgift. Hon skall lemna psykologien materialierna till dess sista och vigtigaste undersökningar, och det derigenom, att kon utröner och samlar de ännu i naturtillståndet lefvande folkens grundåskådningar samt, om möjligt, de efterband till kulturlifvets höjd hunna nationernas framtida sådana. Från dessa ursprungliga åskådningar, d. v. s. folkens sätt att tänka, hvilka omsorgsfullt måste jemföras med hvarandra, skall man småningom kunna fortgå allt längre på vägen till tänkandets ursprung öfverhufvudtaget, och så skall man slutligen komma till lösningen af ett problem, hvilket hittills ansetts för absolut olösligt och visserligen äfven intill en viss grad skall förbli det. . Hos IIofimann Campe i Hamburg ha nu ändtligen, ordnade af A. Strodtmann, utkommit Heinrich Ileines efterlemnade poetiska skrilter, hvilka hans enka, fru Mathilda, den ,,englasöta tjocka personen, efter lång tvekan ställt till den berömde Heinoska förläggarefirmans disposition. Utgifvaren har trott sig böra förfara in usum