Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 december 1869, sida 3

kortleken anlitades rande författare klagar när man iuträder i ett köl: han, ser man för den tiocka ingenting, om icke huru kort Det modernaste, om icke al nmande kortspelet var Viion-: vanligt oskick var alt på värdshus slå s kastande me gar. dags alv sporrmakar mästerstycke, selstäng, stigbyglar och sporrar... ,I morgon Söndag, efter afto portslås medelst tärningar, hos t ter Bonge diverse nipper ... Hos hr James Carnegie på Lilla Klippan boitslås, midsommaraston, genom tärningkast ett äggoch ett bj l ane tillkännagifvanden läsas alitsom oftast i papsperenfrån den tiden. Ofvannämnde br James Carnegie på Lilla Klippan är densamme, som d. S Dec. 1769, sig sjelf ovetande, förskalfade sig ett slags odödlighet derigenom, att han, ,,den treilige gubben, och hans ,young miss inlockade Jakob Wallenberg och öfrige spå väg till skeppet Finland stadde ostinI diefarare till att frukostera på kapun och pudding och nedskölja dessa anrättningar med hans prisade franska viner, hvarom: allt man kan utförligen läsa i, Min son på Galejan. Sjökaptener, skeppsmäklare och tjenstemän vid amiralitetet utgjorde flertalet af de kunder, som samlades på detta värdshus, för att låta pokalen fyllas af lilla Stina och för att samspråka med värden, som i sin un; dom genomgått mälri värdiga öden och kom bit som landsflykting efter att hafva deltagit i skottarne, strid för den stuartske pretendenten. Emellertid fick värdshuset å Lilla KK ppan icke länge behålla sin muntre och intressante I värd: vid Mikaelitiden 1770 flyttide han derisrån. Han hade arrenderat huset ar hr Volrath von Öltchen, en af Götebo sörmögnaste köpmän, egare af ett glasbruk på gamla Elfsborgs mark och af hus vid Östra Hamngatan och Torggatan, i hvilket sednare han sålde sina glasvaror. Medan Wallenberg räddat värdshusvärden Jam Carnegies namna åt efterverlden tll tack för eu god frukost, som han sjelt fick betala, var namnet v. Öltchen, ehuru buret af en lokal storhet, törgätet al nästa generatiov. Hans ättlingar på qvinnolinien lefva dock ännu i Göteborg inom slägterna Ekström, Ekman och Dickson. Med Lilla Klippans utvärdshus i viss mån ett nedom Stigbergsliden ket hölls af en traktör Erland. Eti tredje utvärdshus var den bortom Redbergslid belägna Bagaregården, berömd för sin vackra park. Värden derstädes hette v. Minden. Ått ett sjerde utvärdshus skulle finnas i Slottsskogen, äfven kallad Änggårdsskogen, söljer af sig sjelft, då man vet, att denna nejd med sina ekbevuxna bergsluttningar, sina blomsterhöljda ängar och sorlande bäckar var den tiden för Göteborgs innevånare hvad Djurgården varit och är för Stockholms. Under vackra Söndagsmorgnar och Söndagsaftnar såg man hela skaror af högtidsklädda stadsbor vallfårda genom , Hållgårdsportlen på Landsvägsgatan ditut till de romantiska lundarne. ,Änggårdsgrinden vid foten af skansen Kronan var för många detsamma som porten till ett jordiskt paradis. När man under de sex arbetsdagarne lefvat instängd inom fästningsvallarne, hur herrligt då att få komma ut i Guds fria natur! Här, under trädens skuggor, bildade sig samiljegrupper kring de fyllda matkorgarne; der på de gröna runderna sprang lernadsfrisk ungdom enkeleken; der, högre upp bland bergen, vandrade älskande par eller ensamme betraktare. Säkert gick den unge sjösaranden Erik Wiik här mer än en gång, försänkt i tankar på dygdädla jungfru Romare, som längre fram i tiden skulle blitva hans hustru och skänka honom sonen Olof. Säkert gick här äfven en liten skolgosse vid namn Bengt Lidner, redan då drömmande och svärmande. Att poeterna Valtinsson, Brunjeansson och Valcke någon gång ärade Slottsskogen med sin närvaro är likaledes mer än sannolikt; men att de icke besjöngo honom, derför bör man kanske hålla dem dem räkning. Här botaniserade Andreas Dahl, af hvilken dahliorna ha sitt namn, och vid hans sida, som hans lärjunge, den 21-årige Jonas Dryander), som längre fram skulle bli Solanders efterträdare i British Museum och vice-president i Linnean Society. Här lustvandrade Beyer, Rostn och Ölisch, Svedenborgs vänner, samtalande om de himmelska mysterierna och beskådande Guds vishet i hans skapelse. Bland desse män var Olisch, sastän mäklare, ingalunda den minst lärde, ehuru Rostn var känd som polyhistor och utmärkt latinare, samt Beyer blef besjungen af Johan Lundblad som grundlig kännare af grekiska språket och litteraturen. Ett monument af sin lärdom har den nämnde mäklaren rest sig i de öfversättvingar han på lediga stunder gjorde af sin mästares på latin skrifna teologiska ver Först inemot den tid, då sästningsportarne stängdes, återvånde skarorna till staden. När nattens skuggor follo öfver Slottsskogen, var det slut med idyllen, ty det slags herdestunder, som efteråt firades af rucklare och nattsoglar, äro kauske mer . a borttärniaof 1 1 j