Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 december 1869, sida 2

sådan verksamhet, afvinna ätven den; karga jordmånen, spelande likväl här klimatet en stor rol. Men äfven detta har blifvit i Utah förmildradt genom odlingens inflytande. De lummiga trädgårdarne uppsamla molnens vattenångor och hafva låtit en jemnare fuktighet efterträda de häftiga regnskurarne. Med sådana ansträngningar följer af sig sjelf förmågan att försaka ögonblickets njutningar och beqvämlighet, för att uppnå en lugnare tillvaro på äldre dagar. Denna försakelse är lifvets ökenvandring, innan vi kunna inträda i det goda landet. För den som dertill blott eger härdighet och ihärdighet nog, är uppnåendet af målet en ganska säker följd. Här bör särskilt anmärkas, att den njutningslystnad, som förstör så många andra samhällen, nemligen dryckenskapsbegäret, varit främmande för mormonerna. Men näppeligen hade dessa krafter allena, så mäktiga de än äro, förmått uträtta det som skett, derest icke mellan alla deltagarne i arbetet funnits en samfälthet, en solidaritet, som gifvit kraften mångdubbel styrka. .De sista dagarnes helige, såsom mormonerna kalla sig, äro icke kommunister: hvarje familj bar sin privata egendom, men de arbeta dock i viss mån en för alla och alla för en. Det gemensamma samhället eger för alla den högsta betydelse, och när de dertill gifva tionden af allt sitt förvärf, så känner en och hvar att han har sin andel med i dessa storartade byggnader, i detta tempel, som skall en gång visa ,,hedningarne hvad de troende förmå uträtta. Det ligger, antaga vi, en god del fåfänglighet i denna ärelystnad, men den utgör dock en stark sporre för hvarje individ, som vet att äfven han har bidragit till dessa storverk. Så uppoffrar den enskilde mycket af sin fribet, när han känner sig såsom en integrerande del af något stort. Härtill har dock tydligen i väsentlig grad profeten — hr Brigham Young — medverkat genom sitt inflytande. Efter allt hvad man kunnat om honom erfara, är han en ytterst energisk och mycket klok man, en rå, men väldig naturkraft, som hänsynslöst böjer allt efter sin vilja, men som förstår, genom sin praktiska klokhet, att ej blott beherrska sinnena, utan ock ordna samhällets hushållning på ett förträffligt sätt. Att mannen på samma gång förvärfvat sig sjelf en mycket stor rikedom; att han är njutningslysten och egennyttig; att han begagnar religionen såsom medel för sina afsigter — alla dessa lyten hafva ej förmått rubba hans myndighet, emedan det likväl varit hans kraft, som bragt samhället upp till hvad det är, samt emedan han representerar den samfälthet, hvari alla enskilta intressen uppgå. Gifvet är likväl, att ingen annan skall efter Brigham Young kunna vinna samma auktoritet, aldraminst efter det jernvägen satt Utah i förbindelse med den öfriga verlden. Sannolikast är, att när denna landsända, efter månggiftets upphäfvande, ingår såsom en stat i det stora nordamerikanska statsförbundet, skall dess statsförfattning blifva lika så republikansk som de öfriga staternas. Men till den kraft, som gaf denna stat sitt upphof, skall man dock alltid. blicka tillbaka med förvåning, ja med beundran. Samma underverk skulle kunna åstadkommas lika lätt, om ej lättare, inom Europas samhällen. Dertill fordras i första rummet aktning för och kärlek till det kroppsliga arbetet, hvarigenom på engång bördan af den produktiva verksamheten blir jemnare fördelad och tillfredsställelsen deraf blir allas. Den olycksdigra motsägelse, som råder i den gamla verlden, hvarigenom arbetet blir för den ena klassen af menniskor en tunga, hvarunder de digna, under det njutningen, med all dess förslappning och otillfredsställelse, odeladt tillkommer andra — denna motsägelse måste upphäfvas. Så blir arbetet icke suckan, utan fröjd; så blifva hvilan och förströelsen till vederqvickelse, ej till förstöring. Det lider ej heller något tvifvel, att icke vi gåi denna riktning, i den mån bildningen och völståndet tillväxa, hvilka måste gifva — det ligger i tingens nödvändighet — åt deti personliga arbetet bättre lön och högre anseende. Men härtill hörer ock samfälthetens kraft. Det gemensamma, hvarför vi arbeta, får ej vara förbehållet några få, utan måste vara allas, vare sig det gäller staten, eller det mindre samhället, kommunen. De stora statsinstitutionerna, bild-! ningsanstalterna, vetenskapsoch konstsamlingarne — i allt bör hvarje samnällsmedlem känna sig delaktig, kännande sig på samma gång sjelf hedrad af dess framgång och förkofran. Att åstadkomma en sådan gemensamhet, en sådan solidaritet, inom ett samhälle, är att gifva detsamma en månglubblad kraft. Vi tro att man är på god väg dertill i månget af våra mindro samnällen, och icke minst i vårt eget. Foterlandskänslan är i sjelfva verket ingening annat än en sådan kraft. Men den måste genomtränga alla, och vilkoret derör är det ofvan sagda: att det gemensamma verkligen tillhör alla, men icke