Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 december 1869, sida 1

med sitt bäftiga lynne, sitt förflutna, sin uppfostran, detta fängslande, men underbara väsen, ingaf mig fruktan, — jag erkänner det. Länge kämpade dessa känslor inom mig. Timman nalkades. Jag kan inte gifta mig med henne. tänkte jag slutligen, — ,,hon skall ej 1å veta att också jag älskade henne. Jag steg upp — och sedan jag tryckt en thaler i handen på den stackars Hannchen (som knappt märkte det), begaf jag mig till fru Luises hus. Skymningens skuggor sväfvade redan i luften, och öfver de dunkla gatorna glänste en smal strimma af aftonrodnaden. Jag bultade sakta på porten, hvilken genast öppnades. Jag steg öfver tröskeln och befann mig plötsligt i mörkret. — Hitåt, hviskade en röst, — ni är väntad. Jag trefvade mig några steg framåt; en knotig hand fattade min. År det ni, fru Luise? frågade jag. U Ja, svarade samma röst, — det är jag, min vackre, unge herre. Gumman förde mig derefter uppför en brant trappa och stannade i atsatsen till tredje våningen. Vid det matta ljusskenet, som framträngde genom ett litet fönster, såg jag borgmästareenkans skrynkliga ansigte. Ett slugt leende förvred hennes insjunkna läppar och sammandrog de små, matta ögonen. Hon visade mig en liten dörr. Jag öppnade med darrande hand och stängde dörren etter mig. XVI. Det var temligen dunkelt i det lilla rummet, i hvilket jag inträdde, och i första