Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 december 1869, sida 1

klappa på porten och stiga upp i tredje våningen. — Återigen ja? frågade gossen. — Ja, svarade jag och gick mot Rhenstranden. Att återvända hem, dertill var ej längre tid; — att ströfva omkring på gatorna, det ville jag ej. Utanför stadsmuren låg en liten trädgård med en öfverbygd kägelbana och bord för gäster. Jag gick dit in. Några äldre kunder slogo käglor; kloten rullade och tid efter annan hördes bifallsrop. En vacker uppasserska med rödgråtna ögon bragte mig en kanna öl; jag betraktade henne. Hon vände sig hastigt om och gick bort. — Ja, ja, sade en närsittande, tjock borgare; — vår Hannchen är ledsen i dag. Hennes fästman har börjat sin värnepligt. Jag kastade en blick efter henne; hon hade satt sig i en vrå och lutade kinden mot handen; tårar droppade från hennes fingrar. Någon begärde öl; hon framsatte ölet och återvände till sin plats. Hennes sorg återverkade på mig; jag började grubbla öfver mitt förestående möte, jag tänkte derpå, men med oro, ej med glädje. Jag begaf mig med tungt hjerta till detta sammanträffande; ingen hängifven, ömsesidig kärlek bevingade mina steg; jag måste hålla ett gifvet löfte, uppfylla en tung pligt. — ,, Med henne kan man ej skämta, — dessa Gagins ord hade likt pilar inträngt i min själ. Men hade jag ej trängtat efter lyckan, för fyra dagar sedan i denna båt, som sakta fördes framåt af vågorna? Denna lycka tycktes nu kunna förverkligas, — men jag vacklade, stötte henne tillbaka; jag måste stöta henne ifrån mig. — Det oväntade i allt detta gjorde mig förvirrad. Sjelfva Assja,