Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 december 1869, sida 3

R ke utgor det minst Bland de många ting, som finnas mellan himmel och jord, har alltifrån menniskoslägtets tidigaste barndom er: framför andra tilldragit sig dess uppmärksamae:. Det är det stora ljuset, som skapades på sjerde dagen; den strålande himlakropp, som förjagar nattens skuggor och väcker till lif jordens slumrande barn; Han, som redan folkens urgamla sagor beteckna såsom upphofvet till allt ljus, allt lif, all verksamhet på jorden; Han, som i det gamla Persien blef kallad Ormuzd — det godas makt, i det gamla Egypten Osiris — den alstrande; Han, hvilken, såsom änau det nittonde århundradets skald säger, ,har;satt verldarne kring sin konungastol som vasaller, Och sagan och skalden gbefve ei bedragit. Vill menniskan dikta i ns ture plan, så måste hon dikta skönt för att icke ljuga. Och den djerfvaste fabel om dagens stjerna, som någonsin skapats af Orientens svällande fantasi, uppnår doc knappast den verkli-het, hvill en den nys tidens rastlösa forskning, nyktra spekulation och omutliga siffror hafva satt i säkerhet för alla tvifvel. Hvem formår väl räkna dropparne i den flod, som utströmmar från ljusets källa under den ringa del af tid, som förgår från dei ögonblick, då de öfversta perlorna glittra i öster, tills de sista sjunka ner bland vesterns sku ? Och af dessa oräkneliga går dock ingen förlorad. En skall förvandla hafvets salta vågor till skyar, till uppfriskande regn; en skall utveckla det slumrande lif, som ett litet frö innehåller, till ett resligt träd, i hvars grenar himlens soglar bygga sina bon; en skall förvandla den medvetslösa materien till beståndsdel af en organisk kropp, till andens villiga verktyg. Det gifves på vår jord ingen rörelse, från regndroppens fall till den medvetna sammandragningen af menniskans muskler; intet ljud, från vattenfallets brus till de älskandes ömma hviskning; intet ljus, från lysmaskens matta sken till snillets ljungeld; ingen värme, från det ur masugnen utströmmande jernets glödhetta till det klappande hjertats varma känslor, — hvilkas kroppsliga upphof, hvilkas materiella vilkor ej solen är. Utan Honom skulle allt bär nere vara orörligt, tyst, mörkt, kollt; vår jord skulle med ett ord vara ett ofantligt — lik. Om solen och jorden vore tvenne medvetna, kännande, tärkande väsen, då skule af jordens tusende röster böjas ett ständigt vördnanders och kärlekens offer till solen, hans moder, som en gång burit honom i sitt sköte; hans timliga försyn, som uppehåller honom på hans bana genom rymden; hans fader, som skall öfverlefva honom och i bvars famn han kanske en gång i tidens fullbordan skall återvända. Hvilket är då detta underbara, mäktiga väsen? Menniskan, af jord kommen, är fast rotad i materien. Se här ett af de många tecknen dertill! Då vi vilja erhålla kunskap om ett föremål, som väcker värt intresse, fråga vi nästan alltid först elter detta föremåls mest materiella egenskap, dess utsträckning i rummet. Huru stor är således solen ? Svarar man oss, att den innehåller tolfhundra billioner kubikmil, så veta vi dermed föga mer än förut. En sådan storbet i ett sådant mått är för oss ofattbar. Man har sökt att göra den åskådlig; man har sagt, att en kubikmil är en rymd, i hvilken sexhundratusen egyptiska pyramider måste nedkastas, för att den må fyllas; att en billion är ett tal, hvartill menniskan skulle hehöfva åtminstone hundra är sör att råkna — och likväl fruktar jag, att denna metod ej leder oss till en tydlig föreställning om solklotets storlek. En fråga står qvor: Ar då vår egen jord särdeles mycket mindre? Visst är, att också den innehäller en hel mängd sådana kubikmil. Måhända skola vi på följande sätt bättre lära oss fatta solens storlek. Ni ser månen sväfva deruppe i rymden och vet helt visst, att afståndet dit är oerbördt långt; kanske känner ni, att det är tio gånger längre än vägen rundtomkring jorden. Föreställ er nuv, att ni sjelf med hela er omgifning vore förflyttad till solens medelpunkt, att denna verldskropps massa således omgäåfve er, men att den vore fullkomligt genomskinlig som luft, och ni således kunde se månen sväfva deruppe på sitt vanliga afstånd. Ni tror då kanske, att denna himlakropp skulle befinna sig utom solens område? Alldeles icke; den skulle ligga obetydligt bortom midten af den väg, ni skulle afva att tillryggalägga för att komma upp pi olens yta. Se här ett ..nat sätt att begripa denna jätte! Föreställ e att en vacker natt, under det ni sofver, har j en svällt ut. tills den uppnått solens storlek. och att alla föremål för densamma, er egen krop; undantagen, deltagit i denna tillväxt med bilchållande af sina inbördes proportioner. Huru skall då verlden taga sig ut vid ert uppvaknande? Till en början förutsätter jag, att ni lyckligt undgår deu stora fara, som hotar er vid sjelfva uppstigandet. För att komma ur sängen ner på golivet måste ni nemligen begifva er uttör en lodrat ättestupa af minst åttio alnars höjd. Och sedan Järer ni svårligen känna igen er gamla bekanta omgifning. Ni har råkat värre ut än Gulliver i landet Brobdignag! Stolsbenen äro som torn på landskyrkor, synå.arne som kavallerilansar, blyertspennorna som de förträtfligaste timmerstockar, fönsterflugorna som sex års barn. Ni måste alldeles uppgifva hoppet att någonsin kunna meddela er med era vänner, af det enkla skäl att de aldrig skola märka er. Den minste af dem — ännu i går var ban en liten karl på fem fot och tre tum — är i dag minst dubbelt så lång som Riddarholmskyrkans torn. Utan att böja er rygg alltför mycket, kan ni ganska beqvämt passera under hvältningen af hans skosula. Så stor är solen!