nes bleka drag, i hennes obeslutsamma, långsamma rörelser; hon deremot påstod, — jag vet ej hvarför — att jag ej var vid lynne. — Vet ni, sade hon, kort förrän jag tog alsked, — jag plågas af den tanken att ni anser mig lättsinnig. — — Hädanefter måste ni tro allt hvad jag säger er, men ni måste äfven vare uppriktig mot mig; jag skall alltid säga er sanningen och ger er mitt hedersord derpå. Detta ,hedersord föranledde mig åter att le. Acxk, skratta inte, inföll hon lifligt, — annars måste jag säga till er i dag, hvad ni sade till mig i går: — Hvarför skrattar ni? — och efter en stunds tystvad fortfor hon: — Minns ni att vi igår talade om vingar? Jag har sedan dess fått vingar — men hvarthän flyga? UIIxad säger ni nu, svarade jag, — jalla vägar ligga ju öppna för er — — Assja såg mig fast och skarpt i ögonen. — Ni har ingen god tanke om mig i dag, sade hon och rynkade ögonbrynen. — Skulle jag inte hysa någon god tauke som er? — — Hvarför hänga ni hufvudet så här i idag? afbröt Gagin. — Vill ni att jag skall spela en vals för er som i går? — Nej, nej, inföll Assja och hopknäppte sina händer, — inte i dag på något vilkor. — Jag tvingar dig inte, lugna dig — — — På intet vilkor, upprepade hon och bleknade. — Skulle hon älska mig? tänkte jag, då jag kom ned till Rhen, hvars vatten glittrade i månskenet. i