ASSUA. En liten kärlekshistoria af. Ivan Turgenjew. (Öfversättnivg af Sigfrid Nyberg.) XII. En timma derefter återkom hon, men stannade vid dörren och vinkade mig till sig. — Vill ni svara mig på en fråga? sade hon. — Skulle det smärta er om jag dog— Hvilka dystra tankar ni har i dag! utropade jag. — Jag inbillar mig att jag snart skall dö: stundom tycker jag att allt omkring mig tar afsked at mig. Att dö är bättre än att lefva så — — Ack, se ej så der på mig, jag förställer mig inte. Annars blir jag åter rädd för er. — Har ni då varit rädd för mig? — Om jag verkligen är så be synnerlig, så är det inte min skuld, återtog bon. — Ni ser att jag inte mera kan skratta. Hon förblef sorgsen och svårmodig ända till qvällen. Något, som jag ej förstod, föregick inom henne. Hennes blick var ofta riktad mot mig, och hvarje gåvg kände jag mitt hjerta beklämdt genom denna för mig oförklarliga blick. Hon tycktes lugn — och lil kväl, så ofta jag såg på henne, föreföll det mig som måste z bedja henne att ej oroa sig. — Jag njöt af hennes anblick, jag fann ett rörande behag i henvv CA TTO NA DAR