XIII. — Skulle hon älska mig? frågade jag nig, då jag vaknade den andra dagen. Jag ville ej blicka in i mitt inre. Jag sände att hennes bild, bilden af plickan med det tvungna leendet, hade trängt sig n i min själ, och att jag ej så lätt skulle blifva den qvitt. Jag begaf mig till L. och stannade der hela dagen; Assja såg jag endast helt hastigt. Hon mådde ej väl; hennes hufvud plå lagade henne. Hon kom in ett ögonblick med ombundet hufvud, halslatna ögon samt blek; hon log svagt och sade: — Det skall förgå, det är ingenting, allt skall ju förgå, och derefter aflägsnade hon sig åter. Jag kände mig helt Ypcklämd, jag erfor en dstös lomhet, men jag ville dock ej aflägsna mig samt återvände först sent hem, utan att ännu en gång hafva återsett henne. Den följande morgonen tillbragte jag i ett tillstånd, snarlikt half slummner; Jig ville arbeta, — men kunde det ej; jag ville göra ingenting, tänka på ingenting, men afven detta lyckades mig ej. Jag strök omkring i staden, återvände hem samt gick åter ut. Är ni inte herr N.? yttrade plötsligt em parnröst bakom mig. Jag vände mig : framför mig stod en gosse. — Det här är från fröken Anette, sade han och räckte mig en biljett. Jag öppnade den och kände genast igen Assjas ojemna stil. — Jag måste träffa er, skref hon till mig, — kom i afton klockan f fyra till stenkapellet vid vägen till ruinen. Jag har begått en stor oförsigtighet i dag. Kom, för Guds skull; ni skall få veta allt. Svara budet: Ja.