Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 december 1869, sida 2

ville då lilla Ida stanna qvar ensam på isen. Så följdes de åt in. Friska röda rosor blommade på allas kinder och blickarne strålade af glädje. Snön stampades af fötterna, ytterplaggen och mössorna upphängdes, och så trädde den ene efter den andre in i ,,salen, som var familjens gemensamma samlingsrum, dock först efter det behörig toalett blifvit gjord i barnkammaren, så att skjortkragarne voro fina och håret väl slätkammadt. Här hade nyss furubrasan blifvit tänd i den stora kakelugnen. Det var ett sprakande och smattrande, som stundom liknade pistolskott. Ett och annat glödande kol kastades långt ut åt golfvet, till stor förtret flera gånger för husets stora hund, Canis, som låg utsträckt framför brasan, halfsofvande som det tycktes, ehuru ett hviftande med svansen visade att han var vaken, när lilla Ida kom och satte sig på honom, eller när Alfred lade sig ned bredvid honom, hvilande sitt hufvud på hans hals. De fem grenljusen — ett för hvardera af barnen — stodo behörigen uppstillda på hvar sitt bord, omgifna af allehanda nybakade kakor, konstnärligt formade af mammas och syster Emmas händer till julkusar, nissar och nassar och andra julfigurer. Midt på golfvet stod den väldiga julgranen, i hvars grenar hängde karameller i alla former, äpplen och päron, tennsoldater, klippta pappersgubbar m. m. Snart börja gossarne blifva otåliga. — Skola vi ej tända ljusen snart? frågade de. oo När pappa kommer, svarade lugnt en adertonårig tärna, med ljusa lockar och