Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 december 1869, sida 2

— Pappa skall gissa först! ropade barnen. — Jag tror det är en sjöskumspipa, yttrade pappa småleende, — så kännes det på tyngden. — Nej, nej — det är alldeles för lätt dertill, ropade Alfred. Jag gissar att det är ett par skridskor. — Hvad du är dum, svarade Sven; de äro väl mycket tyngre än en pipa. Nej, det är bestämdt en ask med tennsoldater. — Jag bryr mig ej omeet, sade Hans, men nog vet jag hvad det är. — Hvad är det då? — Åh, det är bara ett par vantar från mamma. — Misstag, min gosse, upplyste mamma; — men få se om det ej är en flaska eaudecologne. — Jag tror att det är en liten docka, hviskade Ida i mammas öra. — Nå, Emma, hvad tror du det är? Emma, som hela tiden tydligen varit frånvarande med sina tankar, under det hennes blick då och då vemodigt hvilat på den ring hon bar på venstra handens mellanfinger — det var hennes förlofningsring. — Emma smålog och svarade: Jag kan aldrig gissa, men det anar mig att det gäller mig. — Nei. det duger ej, ropade Hans; du skall säga hvad det är. — Nåväl, sade Emma, — jag gissar att det är en karamell. Så hade gissningarne blifvit gjorda hit och dit, och ändtligen beslöt man att srrida till paketets öppnande. — Nej, vänta, ropade Sven; julbocken måste in först, det är ju han, som skall ha julklappen, ifall ingen gissat rätt. Och