Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 december 1869, sida 2

Samtalet afbröts af Hans, den äldste gossen, en rask pilt om 14 år, som slog app köksdörren och ropade: — Anders, Anna och gamla Greta, kom nu in; skynda er, ty nu skola vi taga upp julklapparne! Det var en stund af tyst förbidan. Hela samiljen satt samlad omkring det stora dukade matbordet vid salens ena sida. Emma sysslade vid theköket och barnens blickar flögo från konfektsbrickorna till korgarne med saffransbröden och kringlorna, och äter från kringlorna till konsekten. Pappa och mamma vexlade småleenden och vänliga ögonkast. Gamla Greta hade plats med vid bordet, ehuru hon skjutit stolen så långt ut som möjligt, och Anders jemte Anna befunno sig på stående sot. Det bultade tre tunga slag på dörren. — Julbocken! utropade gossarne, men lilla Ida smög sig förskräckt intill mammas knä. Ja, det var julbocken. Han var fasligt ful. Till kroppen såg ban ut som en varg — Sven kände också snart igen pappas stora vargskinnspels -— på hufvudet hade ban en stor luden mössa, djupt neddragen öfver ansigtet, med ett par väldiga horn i pannan; ben och fötter liknade alldeles ett par bottforter, och svansen sen — den var tydligen hemtad från ladugården. Men då han nu kom in i salen och lunkade ett par hvarf omkring julgranen, så hade han en stor korg under hvardera armen. Det märkte också gossarne straxt, och när de skrattade och klappade händerna, vågade Ida titta upp med ena ögat ur mammas knä, men snart böjde hon sig åter ned, så rädd var hon ännu. Sjelfva