Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 december 1869, sida 2

Dagarne ila förbi, lifvet slutar, och hvad ha vi uträttat? ir äregirig, anmärkte jag. — Ni vill ej ha lefvat förgäfves och ville efterlemna spår af er tillvaro. — Vore det då omöjligt? Jag var nära att upprepa ordet omöjligt. — Men jag blickade in i de klara ögonen och sade blott: — Försök. — Säg mig, började Assja efter en kort tystnad, medan ilyktiga skuggor drogo öfver hennes redan bleknade ansigte, — har den der damen behagat er mycket? — — Minns ni att min bror drack hennes skål i ruimen; det var dagen efter sedan vi hade lärt käna hvarandra. Jag skrattade. — Det var ett skämt af er bror; in en dam har behagat mig, nu åtminstone behagar mig ingen. — Men hvad tycker ni om hos qvinnorna? frågade Assja, i det hon i oskuidsfull nyfikenhet lutade sitt hufvud bakåt. — En underlig fråga! utbrast jag. Assja blef något förvirrad. — Jag bor de ej ha gjort er denna fråga, inte sant? Förlåt mig, jag är van att prata om allt, som faller mig in. Just derför fruktar jag att tala. — Tala ni, för Guds skull, och frukta ej, återtog jag. Det gläder mig så mycker att ni slutligen upphört att vara skygg Assja sänkte sina blickar och log med ett stilla leende; jag kände ej igen detta leende hos henne. — Men berätta nu; fortfor hon, i det hon slätade ut sin klädning och drog ned den öfver lötterna, likasom för att bereda sig till ett längre stillasittande, — berätta,