Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 december 1869, sida 2

met; jag märkte att hon åter hade gjort toilett, men uttrycket i hennes ansigte passade ej till drägten, det var sorgset. Och jag kom så glad till mods! Jag tror till och med att hon ämnat, enligt sin vana, skynda bort, men gjort våld på sig och stannat qvar. Jag fann Gagin i denna egendomliga konstnärsifver, som oförmodadt brukar komma öfver dilettanter, då de inbilla sig att de lyckats ,,gripa naturen i håret, som de uttrycka sig. IIan stod med oordnadt hår och nedsmord af färg framför en ny duk och arbetade ifrigt med penseln derpå. Han nickade endast åt mig, gick några steg tillbaka, slöt ögonen till hälften och rusade derefter åter fram till staffliet. Jag ville ej störa honom och satte mig bredvid Assja. Långsamt riktade hon sina mörka egon mot mig. — Ni är ej i dag sådan ni var i går, yttrade jag, sedan jag förgäfves försökt att framlocka ett leende på hennes läppar. —Ja, ni har rätt, svarade hona med långsam, dämpad röst, — men det är ingenting. Jag har sofvit oroligt och tänkt nästan under hela natten. — På hvad? — Ack, jag har tänkt på så mycket. Änd:y från barndomen har jag haft denna vana, redan då jag vistades hos min mor. Hon yttrade dessa ord med någon anträr igning och upprepade derefter ännu en g ång: — Då jag vistades hos min mor. — — Jag tänkte, hvarför kan ingen på förhand veta. sitt öde; man ser stundom olyckan com ma, och likväl kan man ej undgå em 1e; och hvarför kan man inte alltid tttal a sanningen fritt? Derefter tänkte 28 på att jag ingentiog vet och ännu