Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 december 1869, sida 3

kollega vid samma läroverk. Litteratur. Valda skrifter af Israöl IIcasser. Tredje häftet. Stockholm. Oscar L. Lamms förlag. I detta häfte förekomma trenne längre kritiska afhandlingar, som visa, huru utmärkt den rikt begåfvade och mårgsidige författaren var såsom estetiker och isynnerhet såsom psykolog. De äro kommentarier öfver trenne skapelser af Walter Scott och en af Shakespeare, hvilka böra läsas, icke blott derför att de för mången läsare afslöja det betydelsens djup, som undgått deras uppmärksamhet, utan derföre att de lära, huru ett konstverk bör uppfattas. Legouvå yttrar i sin ,Det nittonde århundradets fäder och söner uti det kapitel, som benåmues Kärleken till det sköna, märkliga ord om huru man skall väckas till insigt och njutning af det sköna i ett plastiskt konstverk. Hvasser visar här praktiskt, huru man skall kunna si 3 ini detaljerna af ett poetiskt konstverk, för att rätt förstå det och njata det. Och hans utomordentligt skarpa blick uppspårar hvad som ligger på djupet af författarens genia marställer detta med ! tagit af det irnersta anlagens olika former, af passionernas och aflel ternas skiftande fenomener och af den utvecklivg utaf karaktersegendomligheterna, som betingas af särskilta yttre förhållanden. Han behandlar Walter Scotts skapelser med en sympatetisk förkärlek, uppfattar med beundrar d finhet hvarje skiftning af karaktersskildringen och har ett säkert öga äfven för det, som ligger i dikten, utan att förf. varit medveten deraf — det, som berott på den honom ötvermäktiga poetiska inspirationen. Det är de begge romanerna Ivanhoe och ,Bruden af Lammermoor, som här kommenteras. Med rätta siger IIvasser om dem, att de ,,utgöra det mest omedeibara och af reflexonen mest oberoende af Walter Scotts skaldeingilvelse. I denna omständighet torde och grunden ligga till deras obestridliga fört åttishet. IIvasser framställer i full klarhet de stora förtjensterna hos dessa arbeten och visar, huru djup menniskokännare den berömde romanförfattaren var, buru stor hans styrka var i den plastiska framställningen af både hufvudoch bipersoner, och huru hvad han skret, trots fantasiens utomordentliga fruktbarhet, dock alltjemt var sanning i detta ords högsta betydelse. Objektiviteten i framställningen, som är lika stor i dessa hans arbeten som i dem, hvilka äro mindre omedelbara och oberoende af skaldeingifvelsen, egnar han särskilt de lifligaste loford och påpekar, att den ej skadas genom granna frasers besvärliga draperier. I synnerhet är det åt , Ixvanhoe, som han eguar en varm beundran och i de minsta detaljer gående uppmärksamhet. Något klander innefattas icke i de långa utläggningarna af berättelserna. Walter Scott, sådan han framstår för IIvasser i egenskap af dessa romaners författare, är hardt nära fullkomlig — en åsigt, som vi för vår del ej kunna dela, huru högt vi än sätta honom. Helt annorlunda är förf. stämd mot den store engelske dramaturgen, som de modigaste kritici eljest bemöta med den största vördnad, knappt tillåtande sig en eller annan bristfällig anmärkning. Det är Shakespeares Macbeth, som här angripes af Hvasser på det konsiderationslösaste. Det är egentligen mot karaktersteckningen, som han riktar sina anfall, af hvilka de flesta dock icke synas oss berättigade. Riktig förekommer oss anmärkningen mot Duncans uppträdande i första akten. Han äger om denne konung, som skulle utgöra ,skådespelets förnämsta uppenbarelse af det godal, att hans tal är halt, skrufvadt och sliskigt, att det igen kan vara ärligt, och att det till punkt och pricka liknar det, som lady Macbeth använder vid dess besvarande. En sådan anmärkning påtrugar sig onckligen den ördomsfrie läsaren. ,Om Sveriges Framtid, tal hållet med anledning af Carl XIV:s tjugofemåriga regering, är ett bland de bästa politiska föredrag, som blifvit hållna på svenska språket och väl förtjent att läsas och omläsas at hvarje verklig sos:erlandsvär. Det är ett dubbelt nöje för oss att erkänna detta, just derföre att det är oss så sban förunnadt att egna några loford åt hvad Hvasser och de med honom närmast beslägtade i åsigter skrifva i dylika ämnen. Om allianstractaten mellan Sverige och Ryssland år 1812 är en synuerligen talangfullt skrifven apologi för Carl Joha politik 1812. Allt hvad som kan anföras för densamma finnes här, och vi nekicke, att förs:s argumenter äro af vigt a Fldks ; sam