Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 december 1869, sida 3

(Insändt.) Vid grafvens rand. Julen nalkas, en glädjens tid för de flesta; doc finnas de, för hvilka dessa högtidsdagar endast utlänkar i de fj som fästa dem vid ullt lif, och hvilkas enda jordiska hopp är — — grafven. Man kan hysa medlidande med en sjelfförvållad nöd, men ad skall å kän för en nöd. som är den enda skö ett lif. egnadt åt förs dsfruktan o rastlöst arbete? Det är en nöd af sistnämnda art, som slutligen framtvingat en blygsam klagan från en under bördan dign ck läppar. I vårt grannskap finnes en qv af medelklassen, hvars heta lif utgjort en rastlös och modig strid mot fattigdomen. Arbetet var det vapen, hvarmed hon under helsans dagar höll nöden utanför sin dörr. Nu äro hennes krater uttömda, en ytterst plågsam sjukdom en följd af öfveransträngning — har redan länge fjettrat henne vid sjnh ängen, och endast en lifsfarlig operation kan möjligen rycka henne undan döden. På sitt torttiga läger kämpar bon mot sjukdomens marter, kölden — hunger Hvilken juåqräll i denna hydda, ifall den arma ej innan dess dukat under! Men nej, ännu aldrig har den blygsamma, verkligu nöden klagat :örgäfves. I alla, som ömmen för en likes nod. gifven en skärf, om än aldrig så ringa det är den bästa jalklapp I kunnen bortskänka, ty den skall tramloc ka den innerligaste tacksamhets tårar och sprida ett glädjeskimmer ötver den arma martyrens möjligen sista julhelg! Ett intyg från en aktad läkare härstädes, hvilket bestyrker sanningen af ofvanstående, har blifvit förevisadt redaktionen af IIandelstidningen, och de, som ömma för det sjuka fruntimrets nöd, torde godhetstullt lemna sina bidrag i D. Bonniers boklåda, hvarefter redogörelse skall meddelas i Göteborgs Handelstidning.