er vara beböfliga vid bankrörelsen, der s yftemålet bör vara att förekomma det vek eller vårdslöshet skulle kunna i vida cretsar sprida ekonomisk förstörelse och uin. I den nya banklagen af den 20 Maj 1864 finnas också åtskilliga kontroler stadgade. Så skall inför konungens hesallningshafvande styrkas att bankdelgarne fullgjort hvad som erfordras för ippnande af bank och för rättighet att utvifva egna banksedlar. Konungens befalllingshafvande skall tillse, att bankrörelsen nställes om banksedel icke inlöses eller om grundfonden icke uppehålles vid behörigt belopp. Likaså skall konungens befallningshafvande gitva bankbolag tillånd att temporärt använda grundsondssäkerheter till inlösen af sina sedlar. Om nu det är en allmän grundsats, att den, som enkom skall öfvervaka en författnings esterlefnad, icke kan tillåtas befatta sig med den näring, till hvars reglering och bevakning författningen är gifven, så borde väl åtminstone konungens befallningsbafvande vara förbjudna att vara bankdelegare. Men förgäfves söker man något hinder derför i banklagen. Och att hvarken konungens befallningshafvande eller andra, hvilka i och för embetet städse måste vara beredda att kunna få handlägga frågor, hvilkas afgörande betänkligt kunna inverka på bankdelegares ställning, bry sig om att ,vid utöfningen af denna grannlaga pligt alltid vara icke blott verkgen ojäfvige, utan ock upphöjde öfver all misstanke om det egna intressets inverkan på åtgärderna och domsluten, detta är nogsamt bekant. Men man skulle gerna förea sig att åtminstone konungens besallhafvande d. v. s. öfverståthållare, unåthållare, landshöfdingar, landssckreterare och landskamererare, äfven om de icke kunde afnälla sig från deltagande i bankrörelse, åtminstone skulle tveka att ingå i de bankers styrelser, hvilkas åtgöranden det åligger dem såsom embetspligt att kontrollera. Verkligheten motsvarar tyvärr icke ens dessa, ytterst måttliga anspråk. Genomgår man listorna på bankernas styrelser, finner man på flera ställen Jandssekreterare eller landskamrerare sitta i styrelserna för just de banker, de sjeltva såsom landshöfdingeembete skola itrollera. Och då, som man vet, landsöfdingarne ofta vintertiden bevista första kammarens sammanträden och sommartiden hafva tjenstledighet, samt således större elen af året göromålen både verkligt och ynbart bero på landssekreteraren och landskamreren, hemställa vi hvilka slutsatserna blifva af särskilda utskottets of van citerade grundsatser i fråga om tryggheten af de i banklagen omskrifna kontroller på bankernas sätt att begagna dem gifna rättigheter och förmåner. Man kan svårligen undgå att förundra öfver att, sedan så riktiga lagstiftgsgrunder, som de här ofvan oberopaI de, en gång blifvit uttalade och godkända de så snart derefter kunnat i likartadt fal lemnas alldeles åsido.