vuMWTILTOSOL, Uurked)oT, 01 HUNT, BG 0U spännen, förutan hvilka toaletter icke skulle vara fullständig. Att damerna medföra sina svampdosor till kyrkan behöfver icke tilläggas. Kavajererna äro knappt mindre koetta och granna. För att röra sig så sirigt som de, måste man hafva genomgått en grundlig kurs i menuetten för berr stadsdansmästaren Rärenbach, teaterdirektör Seyerlings svärson. Nyaste modet bjuder, att den skurna peruken eller håret uppigges i endast en lock öfver öronen (för några år sedan var det två); härpungen prydes af en stor svart sidenbandros med cokard; rocken, helst af violett kläde, som ör närvarande är den mest omtyck cta färgen, är kantad med blått i alla sömmar och faller så, att den skall visa höfternas rundning. Den hvita halsduken af inaste Briisselerduk synes desto bättre som! I I rocken är utan krage. Vesten af ,blom-; merant klide, siden eller guldbrokad räcker med sin rad af för gylda knappar ett stycke ned på benen; öppen öfver bröstet! åter den kråset framstå i allt sitt öfverflåd af snöhvita spetsar. Straxt under vesten, framtill på kulotten är ybyxsäcken? ; rk itseret nec a! 92 ur hvilken urkedjan med , hänger. Guld-eller silfverknäspännen, som ! enligt nyaste bruket skola var a krusiga; wita eller perlfärgade silkesstrumpor; skor och et med helt små spänaen och utan bandrosor; bengalisk näsduk framstickande ur ygra rockäckan samt — om personen är titulerad eller studerad — värja, fullända) oaletten. Den gamle borgersmannen menar, att det är högfärdsdjefvulen, som flyttat bandrosorna från skorna upp i nacken. Det enda i den nya tidens kostym som han; illar, äro de strumpor af fiut beredt bockn med broderade ,svecklor, som k 8 ka ererna nyttja, när de stiga till häst — ö mäster tillverkar och säljer s sådane!9 strumpor — men ridkapprockarne afhritt!) kläde med ständkrage och axelkragar, 0drade med svart sammet, hvilka nyss kommit i bruk, fioner han oförsvarliga. ö Madame påminner nu wästern H att det är tid att försäkra sig om plats i kyrkan. och vi skiljas således åt, dock icke innan han tillagt, att han skilt förargas 9 de unga Tonto.isternas sprättighet, hvilka? föregå den öfriga ungdomen i flärd och I därskaper. Sjelf har han en son, som är: ; tudent och nyttjar värja, men icke förty ätnöjer sig med att gå klädd i svart kamlott och regarnsstrumpor. ,Har ni list, ar han till slut, ,,hvad Sm stod agens Nyheterk? Nej. ä ; 8 r I ; N troen ide 29 12 köpt de sista kug dt: f min supå hos kå man på Storkällaren i råd m erinrade mig, att jag i lar Harsr -Nyheterna sin son 1 går, medan västar Ilennuset, hade den origi 8 a nelle gubben Sson Hallberg, Tyskan och kolportör åt gy tryckaren Smitt, som utger nämnda arisa. I Jag fann exemplaret i vestfickan — avisan r icke stö än att en he åÅ at å henne får godt rum i en vestficka af dimensionerna från 1769 — upptog det och låste, medan jag vandrade frän domkvrkogärden uppåt Korsgatan. Och se här hvad den mot verldens och särskildt mot kontoristernas ondska ifrande studenten hade skrifvit: (Ur Göteborgs Nyheter.) Ufter mia enfaldige tanke bör en informator åt-s minstone förtjena så mycket som en handelst — 1 tjent: ban eger osörnekligen mera vett och Is dom kostar pengar, då en La betjent i läroren har kläder och födan; tår sedan till 1.200 å 2.000 daler s:mynts lön. Fån J nu ej lust, her rar studerande, att blifva handlande? Jo, jo, j tror neg, men uktar, J blifven ej alkiglsutan för pojkar; Då derem appt ändå. Ilebetius komm valmarsrock, gathörn att ner från landet med becksömsskor. hvita ulistrumpor, stadnar i hvart gapa på de stora husen och plumpar sedan ner några böcker papper i ett köpma contoir. Men vänta bara, inom ett eller tre tid är han sig ej lik, det är ej mer den osnyg tjockhuivade pojken, åtminstone ej efter utseendet; man skulle förr ta honom för en docka, nyligen kommen ur svarfvareboden, men han eger ock lika så mycket vett änskönt han kan pladdra något engelska, kyssa handen på fruntimmer, sväl på franska och säga: Diable miemporte, ma fet, je vous aime, je vous adore, sacre bleu, que rous etes aimable; un är jag rädd, att jag I mer honom för mycket; dock, min läsare, jag är öfv d. att ha n törstär det minsta af det han säg Med alla dessa qvaliteter Hebetius en hjertans arti karl bland könet, just erföre att han är grann och har pengar, så länge ct varor. Tänk hvad det sitter i det väl friserade håret! Förlåt m hufvudet mente jag. Han är en raisonnable kar y han bjuder hela tjoget af sr on hvar afton. Speårs vett lar ock väl sogel, mäter sina stog som den m Ian är stolt som en pädigaste herresan af span kt gårdstupp, är alltid rö ; snus, antingen han snusar eller vj, ty det är 1 nämt. Vill elltid syr ra salant homme, iast han ingenting mindre ä Då jag möter honom gerna tillsides. iy jag känner ranna rock och hvita silkesstrumpor. Denne är det, herrar studerande som förr antages på ett köpmans-contoir än Jag stoppade , Nyheterna tillbaka i vestfickan med en önskav. att d:r Ekebom, i stället för att dundra mot de fridsamme och fromme Svedenborgs vänner, ville törsöka skildra, huru de små lidelserna. unden i msta rummet, förmå att göra menniskorna onödigtvis olyckliga. Och nu befann jag mig åter på Sto IIamygatar der solen sken och viaden Här ätersåg jag några af de förhoppj j 4 iuivgsfulla svcuner, som nyss följt vaktparaden till kron yrkan. De voro nu, kunde jag höra, stadda på väg ned till Karls Port, för ven bakom stora Otterhällan. att tara sig ett bad i elfEfter hvad jag nyss hade hört och läst var det med att visst hahar jäs uppsnappade nå a ord